Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•269
erinrade mig högtidligheterna vid bildens aftäckande för 35 år
sedan, och tog derefter af uppåt Broddgatan. Fåfängt sökte
jag dock N:o 13, så väl som alla andra nummer, hvilka
tycktes finnas till endast genom en tyst öfverenskommelse,
innevånarne emellan. Få vår fråga visade man oss nämligen utan
tvekan till ett hus med det förutsatta numret, och vi inträdde
på en gård med en liten trädgård, som i terrassform sänkte
sig ända ned till strömbrädden och följde densamma i en vacker
bugt. I husets alla dörrar voro dock nycklarne urtagna, och
det såg hardt nära omöjligt ut att komma till tals med någon
af dess innehafvare. Slutligen frammanade dock vår ringning
en qvinnoskepnad, och af henne fingo vi veta att gårdens
åldriga egarinna var borta, likasom hennes tjenare och att man
således ej vågade gifva oss några blommor. Värdinnans namn
framkallade i ögonblicket en hel rad af bilder för mitt minne:
en kammarfru hos en af våra nu aflidna drottningar, en
löjtnant, som tillika var fabrikör, en godsegare, m. fi.
Trädgårdens egarinna var säkerligen ännu en länk i den aktade
syskonkedjan, och skrifvande på mitt kort en bekännelse, att jag
tagit några rosor ur den frånvarandes trädgård, i hopp att hon
för ändamålets skull ville ursäkta min djerfhet, lemnade jag
kortet såsom pant och infördes i trädgården för att plocka de
åtrådda rosorna. Här var förtjusande vackert vid den svala
strömbrädden, och jäg kunde väl tänka mig den lilla
rosen-doftande strandremsan med sina skuggiga hviloplatser, och clet
söfvande bruset från den aflägsna forssén, såsom en ljuflig
väntplats mellan ett sträfsamt lif och en stilla död.
Men jag hade lofvat min följeslagerska att visa henne
något af staden och kunde ej dröja längre, tackade i mitt sinne
den frånvarande egarinnan och lemnade hennes ljufliga
tillflyktsort.
Efter att hafva passerat teatern och några sidogator, följde
vi Norr storgata ned till Bergsbron och stannade der en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
