Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.144
Han ser henne och tänker:
»Skön och arm som hon är Norden,
Gud välsigne fosterjorden!
Och han bryter mig så gladt,
Jag får sitta i hans hatt
Och han ger mig nog åt henne,
Som han fäst med ring och spänne.»
I den andra samlingen finnas naturbilder från södern långt
yppigare och mera praktfulla, men vore vi skald, skulle vi
ej mot dem vilja bortbyta nyponblomman i den svenska
berg-skrefvan. Det lilla stycket är märkligt äfven derför, att det,
om än indirekt, ger uttryck åt den poesi, som bor på djupet
af vår allmoges skaplynne. Eljest synes Wirsén, likasom
flertalet af våra skalder vara främmande för den verld, inom
hvilken allmogen rör sig. Med undantag af sången »Vid
skären» äro derför hans folklifs-bilder de svagaste.
I båda samlingarna finnes ett antal fest- och
minnessånger, hvaraf några äro i vårt tycke synnerligen lyckliga. Så
qvädena öfver Böttiger, Ångström och Signe Sohhnan, Minnets
skål vid nordiska festen i Upsala 1876; slutligen Geijer vid
pianot, i sitt slag en minnessång också den, och kanske den
yppersta Wirsén skrifvit.
»Häfdens gåtor nyss han löste,
Djup, men äfven nordiskt käck,
Han med Saga satt och öste
Vid den klara Söqvabäck.
Ej de kärfva kröniksdragen,
Ej det yttre blott han fick,
Slägtets inre lif i dagen
Trädde för hans siarblick.
Men »öfvermätt af kraft ger qval», och nu vill forskarn
hvila i toner:
Lyss, det klingar! Vermlandsmalmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
