Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.275
Först en slägtsaga: Det var en tid, då nästan alla bruk
och • stora gods i nedre elfdalen tillhörde den Geijerska
slägten, inom hvilken de gått i arf sedan hedenhös. Men så
inträffade några svårigheter för en gren af den stora familjen.
I det längsta hjelpte man hvarandra, men slutligen drefs man
till beslutet om en försäljning. Ett af slägtgodsen skulle
således afsöndras från familjen, kanske gå under klubban. Det
var hårdt, men nöden har ingen lag. Tiderna voro onda
och ingen Geijer >>go för» att lösa det stora godset med
dess dyrbara bruksanläggningar. De beslutande personerna
voro samlade och följande dag skulle uppropet ske. Ingen
visste i hvilka händer jord och verk, folk och egendom
skulle falla, och en tryckt stämning rådde inom den bidande
kretsen af slägtens målsmän. Då syntes nere på vägen en
kärra, förspänd med en dålig häst. I kärran satt en gumma,
simpelt, nästan fattigt klädd, som med kraftig näfve höll
töm-marne och muntrade sin brunte med några vänliga
lystringsord, medan hon kastade en bister blick uppåt huset och
herrarne, som från .fönstren mönstrade hennes simpla person. Då
hon höll in Brunte midtför stora trappan ropade man åt henne
att köra ned till stallgården och der stiga af. Men gumman
lät sig icke bekomma, band sin Bruüte vid trappan, gick in
och sporde herrarne om det var sant att slägtgodset skulle gå
under klubban. Ett sådant tilltag menade hon vore
ohederligt, och med ett dundrande knytnäfveslag i bordet tillade hon:
»Gitta inte karlarne värna slägtens ära så må qvinfolken göra
det. Så länge som" gamla Anna Stina*) håller hufvu’t oppe,
skall åtminstone ingen oslägt egare sätta fot under bord på
ett Geijerskt arfvegods». Dermed tog gumman fram sin
stora penningpung, uppräknade hela köpeskillingen på bordet,
tog sitt qvitto, löste sin Brunte, satt upp i sin kärra och for
som hon kommit, vresig och tyst.
*) För namnens riktighet vågade min sagesman ej ansvara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
