Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
griper honom en längtan att få vara med, och han önskar
han vore fri som snöflingan. Och hur han önskar och längtar
— kanske somnade han — så föres han af en främling,
»omfluten af en drägt som tycktes väfd af månstrålar och kantad
med linaste rimfrost», lätt på skimrande vingar kring den
upplysta staden, och hvart de komma, till de fullsatta
boklådsfönstren, till de lyckliga hemmen med friska barn
kring julgranen, eller museet med de härliga bilderna, — öfver
allt hör han en röst, som manar honom att gifva guldmyntet,
som han har i handen, för att få det sköna, han ser, eller bli
lärd och frisk och lycklig som de, hvilka danat detsamma.
Vid hvarje sådan uppmaning känner han sig allt hårdare
frestad, men svarar oaflåtligt, ehuru med stigande bedröfvelse:
>guldmyntet är Carls»! Slutligen spänner engeln vingarne
till högre flygt och bär lille Per upp i allt ljusare rymder,
der luften blir så len och varm och skyarne bilda sig till en
skimrande port, hvarinom skönjas fagrare syner och klinga
ljufvare toner än någon på jorden drömt om. Det var »det
eviga lifvets rike», och när engeln frågade lille Per om han
ville komma dit, jakade han ångest-fullt och snyftade vid engelns
bröst, »men jag har intet att ge väktarn; guldmyntet är Carls»!
Då hörde han engeln säga. att hit finge han komma för intet,
när hans tid vore inne, och att om han ej så troget bevarat
Carls guldmynt, hade engeln ej kunnat bära honom ens till
porten. Och så vaknade lille Per i mors knä, och granen var
tänd, och Carl fick sitt guldmynt, och lille Per slog sina späda
armar om storebrors hals, hviskande: »Var rädd om ditt
guldmynt, Carl, ty du kan få mycket vackert för det. Men det
allra vackraste får man ändå utan guldmynt.»
Till bevis på det egendomligt familjära sätt, på hvilket
Valkyrian arbetat, kan anföras följande: Urd och Skuld gjorde
en skogsvandring mot hösten. Den förra bannade vänligt den
senare, för att hon så länge låtit sin diktargåfva slumra. »NTå
väl», ropade Skuld, »gif mig ett ämne för en dikt»! Urd,
pekande på den höstliga marken omkring dem, gaf till ämne:
»Svamparne», och log i tankarne åt det, som hon trodde
omöjliga ämnet. Efter hemkomsten räckte henne Skuld
följande täcka, dikt:
Allt inför elfvornas drottning sà
Den lilla tärnan bedröfvad klagar:
»Hvar, o min drottning, skall du väl få
Din ljusa boning i dessa dagar?
Ack liljan bäddats i höstlig graf
Och rosenbladen ha fallit af.
Blåklockan slutat att ringa,
Violer finnas slätt inga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
