Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
bleka, själfulla ansigte, som var nedlutadt öfver det
pappersark, på hvilket hon ifrigt skref.
Det var en mörk höstafton; då och då smattrade en
regnskur mot rutorna, vinden svepte kring husknutarne och for
ibland tjutande ned genoin skorstenen och ruskade och
hankade på spiselspjället. Hon tyckte, att det var så hemskt i
det ödsliga rummet, hvars aflägsnaste vrår lampan icke
förmådde upplysa; ibland spratt hon till och såg sig skygt
omkring, det var som om hon ej längre varit ensam, det var som
om någonting hemlighetsfullt och spöklikt funnes bakom henne
eller öfver henne, och, hur hon spanade, fans det alltid en fläck
som hon ej kunde se, och just der måste det finnas. . . .
Då lade hon bort pennan och lutade sig ned mot Hektor,
som låg så nära att släpet på hennes klädning fick tjena honom
till matta, och började prata, med honom. Han reste sig genast
upp, skakade litet på sig, lade tassarne i henns knä, viftade
ined svansen och såg på henne med sitt enda, halfblinda öga.
Och då måste hon slå sina armar kring hans hals och smeka
och klappa honom, och ibland hände det, att en tår föll ned
på hans hufvud, medan hon halfhögt pratade med honom.
— Hektor, min gosse ... vi ha allt länge hållit ihop, vi
begge .. . Mins du den tiden, då vi båda voro unga, Hektor,
då vi sprungo omkring i skog och på ängar, och du hoppade
och skälde och ryckte i min klädning och var en mycket
sjelfsvåldig och ostyrig hund? Mins du det, Hektor? —
Det mindes Hektor mycket väl; han spetsade öronen och
viftade lifligt med svansen.
— Hvad allting var ljust och vackert och
förhoppningsfullt på den tiden, Hektor . . Hvad skogen var frisk och grön
och hvad ängarne voro fulla med blommor . . . och hur vi
tumlade om i det nyslagna höet, du och jag . . . Nu är det
slipp-rigt och vått och kallt i skogen och öfverallt är det höst, och
jag tycker, att det aldrig skall bli annat än höst. . . alltid,
alltid höst. . . . Och du, Hektor, är gammal och oduglig och
öfverflödig, och man vet icke en gång hvad man skall göra af dig.
Förstår du det, Hektor?
Jo, Hektor förstod, åtminstone låtsade ban förstå, ty han
hängde hufvudet och gned vemodigt nosen mot sin herskarinnas
hand.
— -la, hvad skall jag göra af dig? Det är bra ledsamt,
om vi måste skiljas åt. . . jag skulle så gerna vilja ha dig hos
mig, för att prata med dig om gamla tider, som ingen mera
än du och jag känna till. . . .
Och hon kunde icke återhålla en snyftning, hvarvid
Hektor uppgaf ett ömkligt tjut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
