Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Beslut vid styrelsens sammanträden fattas med enkel
röst-pluralitet.
Ingen må genom ombud rösta.
39. Kvinnofrågan i Frankrike 1880-1884.
Alexandre Dumas: Les femmes qui tuent et les femmes qui voteut. Paris 1880.
Alexandre Dumas: La recberche de la patemité. Paris 1883.
Emile Girardin: L’égale de l’homme. Paris 1881.
Léon Giraud: La condition de la femme en Europé et en Amérique.
Paris 1883.
Oetave Oriard: L’enseignement secondaire des filles. Paris 1883.
Fransmännen yrka i allmänhet på äran af att gå i spetsen
för civilisationen och i mer än ett hänseende hafva de ock
gjort detta, men se vi på kvinnofrågans ställning hos de s. k.
stora kulturfolken, är det intet tvifvel, att England eller rättare
den anglosachsiska rasen är rörelsens anförare, att de öfriga
folken följa efter, halft beundrande, halft dröjande, och att
bland dem bilda fransmännen eftertruppen eller rättare de
intaga vid denna liksom vid så många andra frågor, en
ställning, som är för dexn egen. En del af deras trupper hafva
ryckt fram så långt, att de tyckas blifva lönlöst uppoffrade,
andra stå orörliga, ja rent af okunniga om att en strid
förestår, och det är endast ett mindretal, som funnit den för
stridens framgång lyckliga ställningen.
Fransmännen ha likväl mer än en gång visat, af hvilken
stor betydelse deras plats är i striden för det mänskliga
framåtskridandet. En af deras snillrike historieskrifvare, Guizot,
har sagt, att om ock andra land stundom gå framom
Frankrike, så kan en idé först blifva populär och intränga bland
massorna, sedan den vunnit insteg i Frankrike och därifrån
spridt sig i Europa. Han anser detta förhållande bero af den
klarhet, sympati och meddelsamhet, som utmärker den franska
karaktären. Historien visar mer än ett fall, som bekräftar
Guizots uppfattning, och om denna sats ej har
nödvändigheten af en historisk lag, så står det dock fast, att vid alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
