Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. ** En moders uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
skulle der icke finna ett svar, en sanning att låta den unge
hvila tanken vid? , „
Det kan alltså icke vara tu tal om, att ju icke barnet
bör få svar när det frågar. Värre är att veta, när tiden är
o
inne, om det går tyst med sina underliga tankar. Och det
är farligt att bjuda biirnet den kunskapen förr, än dess egen
utveckling till både kropp och själ kräfver den. Ju lugnare
och långsammare den utvecklingen går, desto bättre.
Blott ett är visst: man måste vara på sin post, aldrig
gifva falska begrepp, och grunden måste läggas så, att de
rätta begreppen infinna sig af sig sjelfva när tiden är inne.
Förfm kände en gång en tolfårs gosse af ett vettgirigt
men dolskt skaplynne, och om hvilken man måste frukta, att
han i sedligt afseende kunde råka på svåra villospår, när han
skulle ut i verlden. »Tala till honom,» säger förfin, »kunde
jag icke då hans ståndpunkt var mig okänd och det närmare
förtroende, som allena betingar en god utgång, icke förefanns
mellan oss. Jag led häraf, tv jag hade skäl att tro, att aldrig
någon menniska längre fram i lifvet skulle försöka hjelpa
honom i det stycket.
»En» dag kom jag in med några vilda vallmoblommor i
handen. Pojken beundrade de vackra blommorna. Jag fick
en plötslig ingifvelse, satte mig hos honom, visade honom den
silkesglänsande, på sin stjelk darrande blomman, lät honom
följa ädlingen i de fina bladen, visade honom hon- och
han-blommorna, skar upp dem och lät honom se huru äggen sutto
gömda i fruktämnet, och förklarade för lionom, huru han- och
hon-blommorna i förening bildade frö till nya blommor.
»Vi säga att blomman dör när bladen falla af och vissna;
men är det ej underbart skönt att se huru de icke dö utan
hur lif af deras lif spirar upp i de nya blommorna, och nya
af dem igen, och så oafbrutet? Ar det icke ofattligt härligt,
att naturen blifvit så underbart inrättad? Och tänk dig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
