Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också’ én fullt tillfredsställande framställning af orienténs bild—
ttingsperioder. N
Vi neka härméd ej nyttan och nödvändigheten af en
spekulativ uppfattning af historiska företeelser. Den tänkande
ahden känner djupt bebofvet att se ett sammanhang i
mång-faldenr och högt öfvér detaljerna söka’ utsigter öfver det hela»
Men hvarje sådant system gäller blott såsom summan af en
afslutad kulturperiod, mot h vilken hvarje ytterligare forskning
blir en protest. Och ’mot den Hegelska verldsåsigten
skyndar den vetenskapliga forskningen från alla sidor att inlägga
en sådan protest. Den historiskt filologiska har redan gjort
det, och likaså den naturvetenskapliga. Utvecklingens
stränga kontinuitet är inom dem båda tillbakavisad, och det
individuella har fått en högre och djupare betydelse. På detta
Sätt ser man ej i menniskoanden längre en i naturlig
ord-riing stegrad potens af djursjälen, eller i den lefvande
organismen en fortskridande utvecklingslänk af den oorganiska
naturen. Derigehom återkommer i det nienskliga vetandet
undrets begrepp, men i renad och förädlad form, suom en
personlig guds medvetna skapelse för ett medvetet ändatnåj.
Då Hegel betraktar den menskliga individualiteten såsom en
i’ slägtbegreppels ocean försvinnande våg, blir dess tillvaro
for den nyare åskådningen akten af en direkt och medveten
skapelse med sjelfständigt finaländamål, följaktligen ett under,
men étt under som af hvarje tanke måste’ sedligt begripas.
Det. förutsättningslösa tänkandet är det allmänna och kommer
ej till individualiteten; denna qvarstår följaktligen för den
rfcna tanken såsom ett under, hvilket blott på praktisk väg
kan fattas. På detta sätt kunna vi sluta till ett förnuft öfver
naturen, som måste vara personligt, så framt det skapar
personliga väsenden. Denna första förutsättning har teologien
gemensam med naturvetenskaperna*
Men det kristna religionsvetandet kan ej blifva stående vid
detta erkännande af ett förnuft öfver naturen, som äfven
fanns i judendomen och, åtminstone aningsvis, i den renare
hedniska spekulationen. Kristendomen har kallats kärlekens
religion, ty dess Gud är en gifvande Gud. , Han gifver oss
icke blott oss sjelfva, vår individualitet, vår personliga sjelf-
Tidskr. för Litt.
2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
