Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den kylighet som genomgår dén teoretiska sidan af syste*»
met måste äfven genomgå dess praktiska konseqvenser. Detta
märka vi hos Hr Ignell hufvudsakligen i två punkter, ångreh
och bon en. Han ger sig en viss möda att med exempel
ur den evangeliska historien bevisa, det ångren för ingen del
behöfver vara åtföljd af någon häftig smärta Ofver ett genom
brister och ofullkomlighet för Guds rike förfeladt lefnaidslopp.
Det är också naturligt att, efter det naturliga
utvecklingssy-stemets grundåsigt, hvarje känsla af djup förkrossning hos den
enskilde måste synas såsom ett trångsint pietistiskt sjelfplå^»
gande. Hr I. gör härvid visligen ett undantag för alla dem
som lefvat verkligen brottsligt och lastbart, och medger alt
dessa icke utan bitter smärta kunna bl ieka tibbaka på sin
förflutna lefnad. Men huru står detta tillsammans med
åsigr-ten af menntskans förmåga af oändligt fullkomnande? Måste
~ej enligt den h varje menniska sörja öfver det goda bon
uraktlåtit att göra, de steg på den oändliga utvecklingens
oändliga bana hon försummat att taga, äfven om dét funnes nåt*
gon som hade ingen väsentlig öfverträdelse mot Guds lag på
sitt samvete? Vi hade föreställt oss att ’en sorg efter Guds
sinne” just vore den säkraste grunden att bevara detta friska
och oförvillade sinnestillstånd hvarom författaren talar; men
vi öfvergå nu till bönen. Vi hafva hört några af dem som
kalla sig sjelfva den moderna bildningens sakförare, högljudt
förkunna att bönens tid är förbi. Vi tro tvärtom att med
protestantismens innerligare fattning just bönens tid är
kommen, såsom ett subjektets fria ställande inför Guds ansigte
och dess försjunkande i hans barmhertighets djup. Men om
denna åsigt af bönen är riktig, om den är det sinnelag hvari
menniskan för den omedelbara gudomliga närvarelsen
öppnar sin själ, med allt hvad deri rörer sig, för att såmedelst
helga äfven sina jordiska sträfvanden, derigenom att hon
underordnar dem under dens allmakt och all vishet som ensam
kan kröna dem med framgång; så synes det oss mindre
vält-betänkt att Hr Tgnell deremot vill ur bönen utesluta allt hvad
som ej omedelbart angår Christi rikes utbredande på jorden,
och med en. icke ringa förundran möta vi ett slags kritik äf
vår bekännelses dyraste bön, hvari denna på sin höjd god-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
