Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skådespelare, som ville hafva sina pjeser och sin aktion
applåderade. — Shakspeare applåderad! huru platt! huru prosaiskt!
huru oromantiskt! Yi medgifva allt detta: vi medgifva att det
Sr en förödmjukelse för konsten att vara beroende af slika
bi-afsigter; men det är en gång så, vi kunna ej hjelpa det. Vi
kunna ej förekomma, att Shakspeare för £00 år sedan såsom
en annan fattig syndig menniska tyckte icke allenast om det
stormande bifallet för ögonblicket, utan äfven, hvad kanske
äf-ven värre år, med nöje såg att hans kassa fylldes. Han ar ej
stort sämre i våra ögon för det. Han var en praktisk man,
och hade han det ej varit, så skulle vi säkerligen umburit
nöjet att i många af hans karaktersteckningar beundra dragen af
den finaste menniskokännedom. — Nu vill man inbilla oss. att
den bombast, hvartill han stundom, ehuru sällan, gör sig
skyldig, hörer till hans poetiska skönheter, ehuru den sannolikt
endast är hans omedvetna gärd till tidens dåliga smak, eller
kanhända en listig lockbit åt den finbildade del af hans publik,
Som behagade sig i Euphuismen, den tidens phosphorism: nu
vill man inbilla oss att vissa ordlekar, som ärö mindre qvicka
än plumpa, och som i trots af alla den nya
Shakspeare-kri-tikens anfektelser jaga blygselns rodnad på hvarje läsarinnas
kind, och hvilka öfversättarne pligtskyldigast — med eller utan
skäl lemna vi nu derhän — göra sig all dpptänklig möda att
natursannt återgifva, — nu vill man inbilla oss att dessa grofva
tvetydigheter, som icke ens alltid hafva förtjensten att vara
osökta, ioke tillkommit af särskild konsideration för matroserna
och lärpojkarne på parterren, utan att de utgöra ett
obestämbart non plus ultra af romantisk humor eller ironi. Och här
skall den stackars dilettanten, som dock tycker sig hafva både
skönheten och sedligheten på sin sida då han tvekar att
godkänna detta non plus ultra såsom något qvickt eller skönt, anses
skyldig att taga kännedom om vidlyftiga tfieorier, som läsaren
lika litet kan begripa som deras författare sjelf begripit hvad haa
skrifvit. Den förklaring, som ligger pärmast till hands: «denna
plumphet, som, om den ej är precist dum, åtminstone icke är
qvick, har den hederlige William Shakspeare låtit undfalla sig
för att narra parterren att skratta ; ty han behöfde dess
kraftiga handklappningar och var ej nog idealist att förakta dess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
