Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sceniska uppförandet af dessa antika dramer torde kunnä
antagas hafva blifvit till sin beskaffenhet i ej ringa mån
he-stämdt af denna deras öfver vägande plastiska och statuariska
karakter, så vida man ej heldre vill antaga att denna just var
beräknad efter beskaffenheten af det sceniska spelet, hvilket
likväl af grunder, som vi här ej vilja närmare utveckla, synes
vara mindre troligt. Med den allmänna karakter, som utmärker
det antika dramat, stod det maskerade spelet i
öfverensstäm-melse. Det uttalar ingen känsla, som behöfver uttryckas
genom ansigtsspel ; den handling, som åskådaren inbjudes att
bevittna, är på sätt och vis en yttre; den är öfvervägande eii
yttre äfven för den handlande personen Sjelf, hvilken känner
sig företrädesvis vara ett rbdskap för en yttre makt, hvars röst
han väl förnimmar ur sitt eget inre, men som ändock är
honom fremmande. Detta drama framställer den trognaste, och
den klaraste exposition af handlingen i alla dess momenter och
med alla dess motiver, men alla i en blott yttre förbindelse,
utan analys af den inre process, hvarigenom de alstras ur
menniskohjertat. Allt i detta system af dramatisk handling är
på det klaraste utredt med undantag af den subjektiva
medelpunkt, som det eger i menniskans personlighet, och genom
hvilken det blifver menniskans egnaste innerligaste tillhörighet
Huru-dant det pathos är, som utgör den antika dramatiska
handlingens motiv, derom uppstår väl intet tvifvel; men huru den
dramatiska hjélten sjelf känner detta pathos, huru han så
innerligen tillegnat sig det att han derföre vill lefva och dö, ~
denna mera subjektiva sida deraf belyser det antika dramat
icke. Det antika dramats hjelte är ett med sitt pathos, han
är det äfven i högre grad än den moderna, ty han är helt och
hållet kufvad, är til) hela sitt väsen genomträngd deraf; men
just derigenom delar han den antika skulptur-bildens ofrihet:
den moderna hjelten känner ej blott sitt pathos, han känner
äfven sig, han känner detta pathos såsom sitt; deraf uppstår
en vexelverkan emellön hans pathos såéom objektiv makt och
hans Jag såsom personligt subjekt, hvilken gör den moderna
dramatiska handlingen oändligen mycket mera rik och invecks
lad. På denna inre dialektik, som föregår hvarje modern
handling, grundar sig äfven den större vigt; som i det moderna drfc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
