Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Starka sida. den är outtömlig i uppfinningen af invecklade
handlingar och situationer» och detta ar för den spanska teatern till
den grad hufvudsak, att dess berömdaste komediförfattare
åt-nöjt Sig med att blott skiazera sina stycken och lemna dialogens
utförande åt skådespelaren eller sednare bearbetare. Kändt ar
öfven att den franska dramaturgien förstått att begagna sig af
de rika källor, som den spanska uppfinningen erbjuder. Lägger
man bartHl att planen i dessa spanska skådespel som oftast
ut-taärkes af den mest romantiska godtycklighet och öfventyrlighet,
att motiverna oftast utgöras af ett specifikt romantiskt pathos,
som ar uppdrifvöt till en abstrakt ytterlighet, i hvilken hvarje
sedligt innehåll försvinner — t. ex. enj blodshamd, som måste
titkräfvas på det karaste man eger, en ara, hvarpå subjektet
gör anspråk icke för sitt handlingssätt utan för sin person, utan
afseende på dess egenskaper, — så finner mati att detta drama
är så romantiskt» så ensidigt, så uteslutande romantiskt som
någonting kan vara. När nu dertill kommer att dialogen, der den
är fullständigt utförd, prålar med det skönaste, det mest
val-klingande, det bildrikaste språk i lyriskt versmått, så ar det
förklarligt ej allenast att detta drama vann många beundrare
under den reaktionära period, som i början af detta sekel tillbaka—
blickade på medeltiden, såsom mensklighetens gyllene ålder, utan
äfven att det såsom non plus ultra romantiskt skulle af den
romantiska skolan och dess epigoner i andra lander tillbedjas med
non plus ultra andakt» Fr. Schlegel har i sin litteraturhistoria
med den svamlande godtycklighet i resonnement, som ar
betecknande för hans skola, uppgjort en teori till bedömande af
Galde-rons företräde framför alla andra dramaturger, hvaraf
hufvud-dragen äro följande. Det finnas, efter denna teori, tre slag af
drama, af hvilka det lägsta utgöres af de skådespel, «som en-*
dast återgifva Jifvets lysande yta, den flyktiga uppenbarelsen af
den rika verldstaflan.» Andra klassen utgöres af de skådespel,
«som i sin dramatiska framställning jemte passionen och den
pittoreska «Erscheinung» äfven röjer den djupare meningen (Sinn)
och tanken; en ända in i det inre ingripande karakteristik icke
blott af det enskilda utan äfven af det hela, i hvilken verlden
och lifvet i sin fulla mångfald, i sina motsägelser och sällsamma
förvecklingar, i hvilken menniskan och hennes tillvaro, denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
