Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har sedan franska revolutionen ofta hört den satsen drifvas alt
alla revolutioner närmast framkallats af finansoredor och penningebrist.
Detta kan visserligen äfven till någon del sägas om den omhvålfning,
som p§ 1600-talet slutligen bröt den svenska aristokratien. Likväl
förtjenar det anmärkas att de ofrälse stånden i allmänhet och äfven i
den vid denna riksdag aflemnade protestationsskrift om reduktionen
företrädesvis framhållit ej de finansiella utan de politiska följderna af
gods-afsöndringen och den fara som derigenom hotade både deras egen
frihet och konungens makt. Detta förhållande ådagalägger en politisk
bildning och omdömesförmåga, som man kanske ej väntar att finna
under dessa aflägsna tider. Men tiden var med alla sina lyten och
missförhållanden dock en stor tid, och under stora tider göra sig de stora
talangerna och de stora åsigterna gällande, emedan den lyftning i
natio-nalmedvetandet, som är en följd af de stora tidshändelserna, gör att
det storartade och högsinta hos folket finner anklang.
Riksdagen 1650 var ett förebud till hvad som komma skulle. Den
var det äfven i afseende på konungamaktens förhållande till den strid
som nu utbrustit. Begge partierna hade vädjat till konungamakten,
hade lagt sin sak i dess hand. Konungen skulle ock slutligen afgöra
striden men genom att krossa begge partiernas politiska frihet och pä
dess ruiner grunda enväldets glänsande men revolutionära och slutligen
förödelsebringande byggnad, med hvars fall äfven Sveriges politiska
storhet ramlade. Carl Gustaf åstadkqm vid sin första riksdag beslutet om
en billigare lösning af frågan, men verkställandet deraf drog alltför långt
ut på tiden. Man har vant sig att öfver den förmyndareregering, som
följde efter Carl Gustafs död, hopa allt slags tadel, man har nästan,
synes det, velat göra den till syndare för allt hvad aristokratien
brutit, och sannt är att dess medlemmar icke egde de ovanliga
öfver-lägsna egenskaper som prydde Axel Oxenstjerna och hans medbröder.
Men man får dock icke förbise att tiderna voro förändrade. Axel
Oxenstjernas regering styrde med och genom rådet och adeln, ingen
tvcdragt inom dess eget stånd hämmade dess verksamhet; visserligen
kunde en och annan välbördig man, som ej tyckte sig få taga
tillräckligt stor del i ärendernas behandling eller i godsafsöndringen, enskildt
för sina vänner grondera öfver «svåger fa nan», men dervid stannade det;
på riddarhuset kunde regeringen alltid påräkna understöd, och de ofrälse
ståndens opposition hade ännu ej vunnit någon stadga. Under Carl
XI:s förmyndare deremot togo ständerna, och i spetsen för dem adeln,
det ena steget efter det andra för att inskränka regeringens
preroga-tiver och ådagalade en ömtålighet om sin egen makt som hittills varit
oerhörd i vår historia. Det halp ej att regeringen inkallade den adliga
oppositionens ledare i rådet, den flyttade derigenom endast oppositionen
ett steg högre upp men den tystade den icke. Öfverallt var splittring;
det Bjelke-Rålambska partiet emot det Delagardiska inom rådet,
ständerna mot regeringen, lågadeln emot högadeln, de ofrälse stånden mot
adeln. För att under all denna söndring med kraft föra statsrodret hade
erfordrats öfverlägsnare egenskaper än dem Carl XI:s förmyndare egde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
