Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruvdrift gemensamt av ingenjör Gustaf Bring och disponent Hj. Eriksson - I. Gruvbrytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUVDRIFT 41
skrädning för att skilja det "fyndiga" eller malmen från det "ofyndiga"
eller gråberget.
Under de tre, fyra första århundradena gick arbetet i malmgruvorna
mycket enkelt till. Stenålders folkets hjorthorn hade visserligen utbytts mot
kilhackor och spett av järn, men de mekaniska hjälpmedlen voro ytterst pri-
mitiva. Gruvorna brötos vanligen i form av stora öppna dagbrott, vilka ofta
rasade igen, då de blevo för stora. Förödande ras ha hemsökt de flesta äldre
gruvor och bildat stora s. k. stötar, t. ex. Sten botten i Sala 161 2, Stora
stöten i Falun 1687 etc. När en gruva rasade igen eller blev för vatten-
sjuk lämnades den vanligen t. v. och en ny upptogs.
Lösbrytningen av berget gjordes med s. k. tillmakning, bestående i att
stora stockvedsbrasor uppgjordes på eller intill den bergvägg, som skulle
sprängas. Detta sätt användes såväl för lösbrytning av malmen som för
sänkning av schakt och drivning av orter, där sådant förekom. Man kan
ännu i många gruvor se dessa brända schakt och orter, som med sina släta
sidor skilja sig från de skrovliga, med sprängämnen drivna. I slutet av
] 600-talet började krut användas i gruvorna, men det tog nära tvåhundra
är innan tillmakningen helt utträngdes av sprängning med krut och dynamit.
Uppfordringen av berg och vatten torde att börja med ha gjorts genom
att bära eller lyfta så länge gruvorna voro av obetydligt djup. Senare an-
vändes handvindar och hästvindar, vilka för övrigt ännu i dag förekomma
vid mindre gruv försök. Vattentilloppet i en gruva uppgår ofta till mång-
dubbla vikten av det uppfordrade berget, varför man kan förstå att läns-
hållningen vanligen var det svåraste. På gruvting i Linde 161 3 klagade
bergsmännen, "att det syntes vara omöjligt att åter upptaga de besvärliga
och djupa gruvor, som vatten och stalp dem fråntagit hade, —
varför ingen annan utväg syntes övrig än att låta gruvorna bliva öde, bergs-
männen till evärdelig skada och fördärv." En gruvfogde Mikel Henriksson,
vilkens namn ofta namnes i bergslagshandlingar från denna tid, förmådde
bergsmännen att för konungen klaga "sin stora nöd". Hjälpen kom i form
av en kungl. fullmakt och befallning till Mikel Henriksson att på egen be-
kostnad söka åstadkomma en duglig "konst" eller vattenuppfordrings-
verk. Efter många besvärligheter och utsatt för bergsmännens hån och be-
gabberi lyckades H. i slutet av 1614 få två "konster" färdiga, vilka, som
det heter, "utan någon människas hjälp uppdrogo vattnet ur gruvan; han
lät då sammankalla folket och prästerna och vid gruvan hölls gudstjänst
och gavs Gud tacksägelse".
Dessa uppfordringsverk torde ha utgjorts av vattenhjul, stång-gång och
pumpstockar. Kristofer Polhem fullkomnade i början av 1700-talet stång-
gängarne, så att de kunde användas för kraftöverföring på stora avstånd.
De flesta mellansvenska gruvor ha haft dylika konstgångar, vilka ibland på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
