Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk järnvägsdrift av elektroingenjör Gotthard Sandvall - Systemfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRISK JÄRNVÄGSDRIFT
Å OMKRING 1850 DE FÖRSTA ÄNGLOKO-
motiven byggdes och började komma till använd-
ning i Sverige, torde få hava anat, med den obe-
tydliga utveckling elektrotekniken då hade, att dessa
med tiden flerstädes skulle komma att undanträngas
av elektriska lokomotiv.
En brukbar motor för elektriska banor erhölls först
då genom uppfinningar av Gramme, H a e f n e r-
A 1 1 e n e c k och Werner von Siemens på sextio- och sjuttiotalen
den elektriska dynamomaskinen såg dagen. Medelst denna maskin blev det
möjligt icke blott att med ångmaskinen eller andra kraftmaskiner som
drivmotorer alstra elektrisk energi i för bandrift erforderlig mängd utan
även att åter omvandla denna energi i mekaniskt arbete och rörelseenergi å
motorvagnar och lokomotiv.
Det var helt naturligt, att dynamomaskinen i första hand skulle komma
till användning vid spårvägar och andra mindre banor t. ex. gruvbanor.
Under senare hälften av förra och i början av detta århundrade genomför-
des också elektrifiering av de flesta spårvägar i alla världsdelar, och endast
i alldeles speciella fall byggas numera sådana banor för annan drivkraft.
Då man skulle börja införa elektrisk drivkraft vid järnvägar, stod man
inför ett betydligt mycket svårare problem. Det gällde här att överföra ef-
fektbelopp, som voro mångdubbelt större än vid spårvägarna, på avstånd,
som måste räknas i tiotals mil i stället för i kilometer vid dessa. Det är
också lösningen av problemet att kunna överföra den elektriska energien
på större avstånd på ett ekonomiskt sätt, som har varit avgörande för
denna frågas utveckling.
SYSTEMFRÅGAN
Den enkla och numera synnerligen driftsäkra likströmsmotorn, vilken
nästan utan undantag användes vid spårvägar, är en idealisk motor för
järnvägs fordon. För drivmotorn å ett lokomotiv vill man dock av flera an-
ledningar icke gärna använda högre spänning än 500 ä 750 volt, och er-
håller man en kontaktledningsspänning av högst detta värde, om man icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
