Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk järnvägsdrift av elektroingenjör Gotthard Sandvall - Systemfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRISK JÄRNVÄGSDRIFT 255
som företrädesvis i Amerika, vill koppla två eller flera motorer i serie,
då kontaktledningsspänningen kommer att uppgå till 1.500 a 3.000 volt.
Som bekant, är den elektriska effekten produkten av spänningen mätt i
volt och strömstyrkan mätt i amper. För ett visst effektbelopp blir således
stiömstyrkan och därmed den erforderliga ledningsarean omvänt propor-
tionell emot spänningens storlek. Det gäller därför att söka få spänningen,
med vilken den elektriska energien överföres till lokomotivet, så hög som
möjligt.
Vid banor med stor utsträckning och relativt liten trafik som de svenska,
måste anläggningskostnaderna pr km. hållas låga, och härför är en så
relativt låg spänning som 3.000 volt ej lämplig.
Både i Sverige och i andra länder har det därför funnits en strävan att
finna ett system, som förenar likströmssystemets obestridligen många goda
egenskaper med möjligheten att kunna använda högre spänning för över-
föringen utan dyrbar omformning, och utvecklingen de senaste åren har
visat, att detta varit möjligt. Växelströmmen har den egenskapen, att den
låter omforma sig från en lägre spänning till en högre och omvänt utan an-
vändning av roterande omformare, och sker detta i s. k. transformatorer.
Härigenom blir det möjligt att för varje del av anläggningen använda den
för densamma mest lämpliga spänningen.
En järnvägselektrifiering efter detta system är i allmänhet utförd på
följande sätt. I kraftverket, primärstationen, där den elektriska energien
alstras antingen med tillhjälp av vattenturbiner eller ångmaskiner, väljes
den spänning, som är mest lämplig för generatorerna. Med tillhjälp av
transformatorer höjes denna spänning till det värde som är lämpligast med
hänsyn till effektens storlek och det avstånd på vilket denna skall över-
föras, och med de spänningar på upp till 200.000 volt som nu användas,
är det möjligt att överföra betydande effektbelopp på snart sagt obegrän-
sade avstånd. På lämpliga platser utefter banan i de s. k. sekundärstatio-
nerna sker nedtransformering till den spänning som mest lämpar sig för
kontaktledningen över banan, och vid nästan alla nyanläggningar har
denna valts till c:a 16.000 volt. Å lokomotivet sker ånyo nedtransformering,
och från samma transformator är det möjligt att taga ut ström vid olika
spänning för de olika ändamål för vilka den skall användas. Sålunda an-
vänder man i regel lägre spänning för belysning och hjälpmaskiner såsom
ventilatorer och luftpumpar. Dragkraft- och hastighetsregleringen å loko-
motivet sker i regel också genom drivmotorernas inkoppling å olika spän-
ning på transformatorn.
Den tidigast utvecklade växelströmsmotorn som kunde komma i fråga
för bandrift var den s. k. trefasmotorn. Denna är den enklaste, billigaste
och mest lättskötta motor som finnes, men den har den olägenheten, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
