Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åfven uti de oroligheter, som uppstodo i Daljunkarens tid,
var denna stad invecklad. Denne, egentligen en stalldräng från
Westmanland, benämnd Jöns, men som utgaf sig att vara Nils
Sture och son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre, hade
i Dalarne oCh Norrige år 1525, genom understöd af biskop
Sunnanväder i Westerås och erkebiskop Olof i Trondhiem,
uppviglat folket mot Gustaf I. Bland de få ställen i Dalarne, som
icke höllo med den nye kronpretendenten, voro Hedemora,
Husby och Schedvi, hvilka också genom deputerade försäkrade
Gustaf om tro och lydnad. Till deras bistånd uppsändes nu
krigsfolk, men intet afgörande steg företogs. Slutligen år 1528,
då nästan hela dalallmogen gjort gemensam sak med
Daljunka-ren, drog Gustaf upp till Dalarne med en här af 14,000 man,
hvarmed han på Tuna hed kringrände bönderne. De gåfvo sig
då på nåd och onåd, hvarefter, sedan någre af hufvudmännen
på stället blifvit halshuggne, de andre fingo begifva sig hem.
Daljunkaren lyckades rymma till Tyskland, men mistade i
Rostock sitt hufvud på schavotten.
Icke långt derefter utbrast likväl åter bland Dalarnes oroliga
Invånare en ny uppresning i anledning af kyrkklockornes
ut-lemnande för att dermed bestrida de oundgängliga
krigskostna-derne, och hvilket ständerne 1530 och 1531 beslutat. Vid den
slutligen 1533 i Januari vid Kopparberget med allmogen å nyo
hållne räfst, blefvo Anders Persson i Rankhyttan och Måns
Nilsson i Aspeboda fängslade, samt anföraren Nils i Söderby
med flera andra af de mest brottslige afrättade. Under dessa
oroligheter hade de upproriske år 1531, bland annat, lördagen
näst före Palmsöndagen, 150 man starke, gjort én påhelsning i
Hedemora, hvilken stad de icke lemnade förrän de plundrat
kungsgården derstädes.
Af dalupproret 1743 fick Hedemora äfven känning. Vid
dalkarlarnes besök derstädes den 10 Juni, måste stadenbeqväma
sig att utbetala 150 daler kopparmynt samt tillåta att 2 man
af hvaije båtsmansrote, eller tillsammans 24, finge medfölja
allmogen. Den uppbröt äfven, efter högmessans slut, några
rum, hvaruti en mängd gamla gevär for krigskollegii räkning
voro förvarade, liksom på rådhuset, der de äfven funno sådane,
om hvilka ett blodigt slagsmål emedlertid dem emellan uppstod.
Landshöfding Wennerstedt, som måst medfölja från Fahlun, hölls
här i strängt förvar, med vakt för dörren, och flera af stadens
anseddare invånare tvingades äfven att underteckna samma
skrift, som de i Fahlun. Westerdalarnes allmoge gick derpå
till Sala och österdalarnes till Westerås, for att derefter taga
vägen genom Södermanland till Stockholm. Slutet på detta
företag är redan omnämndt.
I fordna tider lärer Hedemora varit mindre reguliert bygdt,
såsom fallet var med alla äldre städer, samt ej synnerligen stor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
