Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekommit sina stadsprivilegier vet man ej med visshet, men det tros
hafva varit Magnus Ladulås i slutet af 13:de seklet Liksom
många andra våra städers historia är Linköpings, i synnerhet
under hednatiden och de första seklerna af den kristna, insvept i
ett så godt som ogenomträngligt mörker.
Med kristendomen som började sprida ljus och upplysning
allt mer öfver våra bygder, ser man dock med dennas uppkomst
en svag gryning äfven i historien framskymta. De första
biskoparne i Linköping med början af 12:te århundradet, Herbertus
och Gisle, skola varit utmärkte personer, men med stigande makt
inrotade sig äfven ärelystnad bland prelaterne. Erkebiskopen i
Lund ville förena så väl Sverige som Danmark under sin kräckla,
men, då det förra landet naturligtvis ville hafva sin egen
erkebiskop, hänsköts saken till påfvens afgörande. Sedan denna tvist
blifvit afgjord, på det sätt att de båda rikena skulle hafva hvar
sitt andliga öfverhufvud, uppstod en ny om stället för
erkebiskops-sätet och huruvida denne skulle väljas från Svea eller Götha rike.
För att bilägga denna osämja sändes derföre år 1152 kardinalen
Nicolaus Albanensis till Sverige för att i Linköping sammankalla
ett riksmöte. Detta skedde, men utan resultat hvad denna fråga
vidkom. Först 10 år senare afgjordes den så, att erkebiskopen
skulle ”väljas af göthisk slägt”, men Upsala i Svea rike blifva dess
säte. Då nu Stephanus, en lärd munk i Alvastra, fick företrädet
till denna plats framför biskop Stenarus i Linköping, blef denne
senare så förbittrad, att han ingick i kloster. Men han ledsnade
snart vid denna enformiga lefnad och lyckades slutligen genom
stämplingar att erhålla Wexiö stift, som nu skiljdes från
Linköping, hvarunder det förut hört.
Emedlertid genomdref ofvannämnde kardinal, sedermera vald
till påfve med namnet Adrian IV, att en skatt skulle erläggas till
Rom, under namn af S:t Pers penning. Vid detta riksmöte
utfärdades äfven förbud för allmogen att bära vapen. Huru stor
vigt Östergöthland och den uppblomstrande staden började
bekomma, kan skönjas deraf, att Birger Jarls son, Waldemar, i stadens
domkyrka af biskop Lars år 1251 blef krönt till konung. Nu
tilltog biskopsstaden genom sina herrskare allt mer i makt, omfång
och anseende. För att bestyrka detta påstående behöfves endast
uppräknas namnen: Kettil Wase, hvilken, för att befria den fångne
erkebiskopen Jöns Bengtson, tog till vapen mot konung Christian I
af Oldenburg och äfven besegrade honom i slaget vid Haraker;
Hemming Gadd, som traktande efter verldslig makt, måhända sjelfva
kronan, än höll med svenskar, än danskar, och slutligen, ehuru
genom hans bemedling Stockholm kommit i Christian Tyranns
händer, på dennes befallning blef halshuggen, samt sist Johannas
Brask, hvilken, kan anses såspm en af Gustaf I:s och
reformationsverkets ifrigaste motståndare. Då denne såg sig till konungen
tvungen att afstå Munkeboda, det starkaste af sina slott, hvarest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
