Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förefinnas i grannskapet, skall staden hafva sträckt sig åt alla
4 väderstrecken £ mil utom det utrymme den nu intager, ja, &
en sida £ mil eller ända till Högsta sjö. Också har den, utom
sin nuvarande kyrka, haft tvenne andra, Allhelgona och S:t
Mårtens kyrka samt 1,800 bofaste borgare och 4,000
köpstadsgesäl-ler, hvarmed förmodligen menas sådane som ännu finnas i Borås,
hvilka för sina husbönders räkning vandra landet omkring för
att afyttra deras tillverkningar. Ar 1248 hölls Jiär det
namnkunniga möte, hvarvid påfvens legat, Guilielmo, biskop af Sabina,
förmådde presterskapet att antaga budet om ett ständigt celibat,
och stadgade påfvens inflytande i Sverige. 1284 var åter
der-städes en herredag, då Magni Ladulås^ fyraårige son, prins Birr
ger, utkorades till Sveriges konung. Aret derpå lät samma ko*
nung anlägga ett mynthus i Skeninge, såsom varande en af
rikets mest betydande städer.. Herredagar nämnas äfven åren
1303, 1342 och 1381. I 12:te och 13sde seklerna, om ej förr,
kan man således antaga, att staden haft den beryktade
lagskip-ning, som var ensamt gällande för densamma, förmodligen
emedan den var största nederlagsplatsen för Östergöthlands, måhända
rikets handel, en lagskipning, af hvilken nu endast återstår
ordspråket: ”för Skeninge rät? och Wadstena slätt bevare oss mild«
Herre Gud.” Denna rättvisa tyckes således varit ganska sträng,
hvilket äfven öfverensstämmer med en annan uppgift, att påtor-r
get funnits en stenstod af en furste från Helsingland, måhända
någon fylkeskonung, vid namn Thore Lång, vid hvilken de blif^
vit bestraffade, hvilka gjort sig kända för lösaktiga seder. Men
med 13:de seklets slut hade staden äfven hunnit högsta punkten
af sitt anseende, vid hvilken den bibehöll sig ett, måhända
halft-annat århundrade. Den 17 September 1447 var nämligen den
förskräckliga dag, som på en gång nedstörtade den från sin höjd,
den dag, då hela staden med kyrkor och kloster lades i aska.
1466 gick åter en eldsvåda öfver densamma. Något hade staden
likväl småningom åter hunnit hemta sig, då Christian Tyrann
1520 plundrade och afbrände densamma. 1538 gaf konung
Gustaf den i förläning åt riksrådet Abraham Eriksson Lejonhufvud,
men det obetydliga som nu återstod af den olyckliga staden blef
först härjadt genom den brandskatt Dacke 1543 ålade den och
slutligen 1545 åter genom vådeld tifiintetgjordt. Nu var den under
loppet af ett fjerdedels sekel endast en bondby, hvara jord
brukades af 16 kronobönder, till dess den 1570 af Johan III
åter-fick stadsprivilegier. Oaktadt denna dess förnedring föraktade
dock icke Rantzau 1567 den bördiga orten. Här förskansade
han sig och utsände från sitt högqvarter de ströfpartier hvilka
härjade Östergöthlands alla städer jemte kringliggande nejd. För
andra gången skulle staden emedlertid bortskänkas af en svensk
monark, då drottning Christina 1654 gaf den i förläning såsom
grefskap åt öfverstallmästaren och generalen, grefve Robert Don-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
