Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den tionde, som anslogs åt erkebiskopen i Lund, och efter all
sannolikhet åfven underblåst af skånska adeln, hade efter mycken
möda och årslång varaktighet blifvit håmmadt genom slaget vid
Dy-siebro, år 1181, der konung Waldemar I, med tillhjelp af erkebiskop
Absalons ryttare, hvilka föllo bönderna i flanken, besegrade dessa.
Men efter konungens död utbröt det åter året derpå, då Harald
Skräng, en prins af danska konungahuset, satte sig i spetsen för
bönderne. Understödd af svenska trupper belägrade han nu Lund,
som tillslöt sina portar och försvarade sig manligt, så att han måste
snart upphäfva belägringen för att gå emot Knut VI:s armé. Vid
Lomma å sammandrabbade härarne, bönderne blefvo slagne, Harald
flyktade till Sverige och upproret var för andra gången hämmadt.
Denna gång undslapp väl staden för godt köp, men ej så år 1200,
då norske okonungen Sigurd Jorsalafarare skall hafva plundrat
densamma. Ar 1234 drabbades staden ånyo af en eldsvåda, hvarvid
den nästan hel och hållen jemte domkyrkan lades i aska.
De dryga skatter, som af de danske konungarne pålades Skåne,
bragte ånyo allmogen den ena gången efter den andra till resning.
Bland andra uppstod ett ganska betänkligt uppror för den plogskatt,
konung Erik utskref, och hvarföre han blef kallad Plogpenning. Detta
tilldrog sig 1249 och konungen, som då uppehöll sig i Lund, måste
till och med hemligen derifrån flykta till Helsingborg, samt
ytterligare öfver till Seland. Men han återkom snart med en hår och slog
bönderne. ILund, dit han begaf sig, afslöts en dagtingan med dem,
hvaruti de utfästade sig att erlägga skatten, lofvade undergifvenhet
samt slutligen erlade 15,000 mark i böter. Denna skatt i förening
med de öfriga, bönderne voro tvungne att utgöra, alstrade
emedler-tid ett missnöje, som oupphörligt upplågade under askan. Så måste
Kristoffer I åren 1256 och 1257 använda så väl allt sitt, som
dåvarande erkebiskop Jakob Erlandssons inflytande för att stilla det
uppblossande upproret. Det gick så långt att bönderne grepo till vapen
mot hvarandra och, utan ringaste vördnad för rummets helgd,
förföljde hvarandra ända fram till högaltaret i Lunds domkyrka. Ar
1331 gick detta ännu längre, då adeln och bönderne, förbittrade
öfver dén grymhet, hvarmed de Holsteinska herrarne framforo i det
förpantade Skåne, inbröto i domkyrkan, hvarest desse församlat sig
för att öfverJägga, och nedgjorde omkring 300 af dem.
Genom vådeld förstördes väl 1282 en mängd kanikboningar och
1287 dominikanerklostret jemte en stor del af staden, men detta
allt var dock ett intet mot 1452, då konung Carl Knutson på sitt
härnadståg till Skåne härjade densamma. Sedan han eröfrat så väl
Helsingborg, som Landskrona, uppmanade han erkebiskopen i Lund,
Thue eller Ture, att hylla honom. Men denne svarade nekande och
tilläde: ”Jag kan aldrig blifva större än jag är, ty jag är erkebiskop
i Danmark, påfvens legat och-Sveriges rikes furste. Jag kan icke
heller blifva uslare, än jag varit, ty då jag var skolepilt, måste jag
vid dörrarne tigga mitt bröd, som var doppadt i soppa och fick ofta
Sveriget Städer, II. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
