Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under hela medeltiden erkebiskopssäte, eller ock derföre att
konunga rne af Danmark ofta derstådes hade sitt residens, i synnerhet före
Köpenhamns uppkomst såsom hufvudstad, hvarföre Lund äfven i
äldre krönikor kallas ”Metropolis Daniamen huruvida denna
benämning egentligen afeett konungadömet eller erkebiskopsstolen år
ånnu outredt. Emedlertid torde denna så omtvistade fråga lättast
lösas genom de äldsta af domkyrkans sigiller, som antingen ånnu
finnas eller af hvilka man har aftryck. Det som Lunds kapitel
begagnade 1259 har nemligen till omskrift: Ecclesie Lundensis
Dano-rum Metropolis, och ett yngre från 1376: Sigillum Capital i Lundensis
Ecclesie Danorum Svecorumque Metropolis. Den första biskop man i
Lund känner var Henricus, tillsatt år 1048 af konung Sven
Estrid-son, men redaln efter ej fullt ett århundrade eller 1104 blef
biskopssätet under danske konungen Nils’ regering förvandladt till
erkebi-skopsdöme, då Assarns eller Adzer blef dess förste erkebiskop, i
hvilken egenskap det i 4 sekler bibehöll sig, till dess reformationen
gjorde ett slut derpå. Före detta sistnämnda år hade hela Danmark
lydt under en enda erkebiskop, den af Hamburg eller under en
sed-nare tid i Bremen, såsom han kallades, emedan han dit förflyttat
sitt residens. Redan Erik Eyegod utverkade visserligen af påfven
Urban II erkebiskopens förflyttning till Jmnd, men först efter hans
död hann den utföras. Såsom liggande ungefär i midten af de 3
nordiska rikena var denna stad en passande plats för den nye
erke-biskopen. Huru mäktig denne prelat var visar sig bäst, då icke
fullt 40 år derefter erkebiskop Eskil, som tagit danske konungen
Erik Lams parti, ansågs så farlig, att Olof Haraldsson, en af de
många tronpretendenterne vid denna tid, fann sig föranlåten att
belägra honom i Lund. Väl nödgades erkebiskopen ingå förlikning
med denne, men flydde öfver till Seland och återkom snart i
spetsen för konungens trupper, då motkonungen Olof besegrades, samt
måste i sin ordning rymma landet. Konung Erik lät nu, till
tacksamhet för stadsboarnes bistånd, uppföra en stenmur omkring Lund.
Måhända fullbordade han den dock endast eller utvidgade den, ty
Erik Emund, hans morbroder, hade redan, enligt en annan
historie-skrifvares vittnesbörd, vid pass 1137 låtit uppföra en sådan. Förut
var Lund befästad med endast trädplank och grafvar. Då ej långt
derefter erkebiskop Eskil, sedan Erik var död, år 1147 omfattade
Knuts sak mot Sven, den andre tronpretendenten, blef han i ett
fältslag mot denne tillfångatagen och inspärrades i domkyrkotornet i
Lund, men då konungen fruktade att bli bannlyst, ställde han snart
prelaten på fri fot och sökte blidka honom medelst att till honom
afträda Åhus slott, Ljunits härad samt dessutom trenne sådane på
Bornholm, allt med samma rättigheter konungen sjelf egde. Ar 1172
omtalas den första större eldsvåda, för hvilken Lund varit utsatt.
Äfven i det namnkunniga bondupproret spelade staden med, ehuru
den ej hade någon hufvudrol. Detta uppror, föranledt dels af
bön-dernes missnöje med de danske ”länsmännens” utpressningar, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
