Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han till Stockholm, der han inträffade ett par dagar
före Allhelgonadag.
På Allhelgonadagen, en torsdag, samlades allt
folket i Stockholm utanför staden, på Brunkeberg,
ned mot strömmen, der en stor träborg var uppförd,
och der konungen tog plats för att låta hylla sig.
Jöns Bellenack tillfrågade här menigheten, om icke
Christian efter Sveriges lag vore rätter konung, och
när dertill svarades ett allmänt ja, blef konungen
hyllad. Följande söndagen, den 4 November, satte
ärkebiskop Gustaf Trolle i Stockholms Bykyrka
högtidligen kronan på Christians hufvud, och utlofvade
Konungen nu att hålla alla sina åtagna förbindelser
och att tillgifva alla, som hade förbrutit sig emot
honom. Efter messan hölls riddarslag; men ingen
Svensk blef delaktig i denna ära, “eftersom Sveriges
rike var med svärd taget“. Konungen gaf derefter
ett stort gästabud, som varade i tre dagar. På
tredje dagen, onsdagen, lade Konungen råd med sina
förtrogna, och här uppträdde Didrik Slaghök, fordom
konungens barberare, nu genom mor Sigbrits
inflytelse biskop i Skara, med det påståendet, att
“Sveriges råd och yppersta män kunde utan omsvep
fällas till döden, emedan de alla voro i påfvens
bann och kättare, mot hvilka tro och lofven icke
behöfde hållas; de hade derjemte förgripit sig på
den Hel. Kyrkan, hade nedbrutit Stäkes Slott och
voro för allt detta döden värda.“ Efter denna
rådplägning, och sedan Didrik Slaghöks råd blifvit
antaget för godt, satte sig konungen i salen på sin
thron och lät inför sig kalla dem, efter hvilkas lif
han hufvudsakligast traktade. Ärkebiskop Gustaf
Trolle trädde fram som anklagare. Men han kärade
icke nog strängt, och derföre lät konungen hviska
honom i örat, att hans hufvud icke sutte fastare än
de andras, derest han icke yrkade ansvar till lif och
gods. Detta skedde; ärkebiskopen begärde med
knäfall, att de anklagade måtte som kättare och
förrädare dömas från lif och gods. Nu framhades fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
