Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hos morfar på Fogelön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sädeskärfve. Tillika med sina syskon och lilla Lotta har hon gått ut
på gården till de kära husdjuren, som sedan förliden sommar vunnit
en icke obetydlig tillökning.
Thilda vänder sig till Lotta, som ser med stort välbehag på de
älskade hönsen. Visande med handen på sina systrar, som roa sig med
ne annan liten djurfamilj, tillägger hon:
»Lotta lilla, bryr du dig då alls icke om kaninerna?»
»Jo, visst gör jag det, men hönsen äro mina äldsta bekanta.»
Lilla Lotta har vunnit mycket under sista året, och äfven
betydligt utvecklat sig till förstånd och hjerta.
Hon sticker sin hand inom Thildas förkläde, i hvilket ligger säd,
som är tjenlig till föda för hönsen.
De små pullorna öppna näbben, liksom om de förstode den lilla
flickans goda afsigt.
Låt oss nu ytterligare betrakta vår plansch. Knut, i den vackra
blusen, håller en korg med ärter i sin venstra hand. Två de
allra sötaste dufvor göra sig ett godt mål af de stora, präktiga
ärter, med hvilka den är uppfyld. En dufva hvilar på hans arm och
tyckes trifvas så väl der, att hon försmår att deltaga i sina kamraters
måltid. Emma och Nanna sluta armarne kring två kaniner och Nanna
isynnerhet betraktar med förtjusning den lilla vackra kanin, som lagt
sitt hufvud mot hennes bröst. Flera andra af samma slägte sluta sig
omkring dem. En påfogel har sedan förlidet år äfven funnit hem på
Fogelön. Han har klättrat upp på trädgårdsmuren, alldeles så som
vore han litet misslynt deröfver att ingen hedrar honom med sin
uppmärksamhet. Två kycklingar gå äfven spatserande på marken;
turen kommer nog också till dem att få smaka på välfägnaden, som Thilda
gömt inom sitt förkläde.
»Ack,» säger Nanna, »hvad du är söt, du lilla unge! om jag ändå
finge hafva dig hos mig natt och dag! Jag skulle ge alla, både höns
och dufvor, ja sjelfva påfogeln på båten, blott för att ständigt få hafva
dig hos mig, få se på dig, få klappa och smeka dig. Ack, känn huru
len han är, silke, bara silke!»
»Jag undrar väl,» yttrar Knut, »hvad edra kaniner vilja säga mot
mina dufvor?»
»Jag begriper icke», anmärker Thilda, »hvarföre I så der delen
djuren mellan eder. Om I haden dem tillsammans, vore det mycket
roligare, det visade mera syskonkärlek.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
