Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto och Gustaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plaskade i floden. Och se! ett menniskohufvud stack upp, ett par
armar slogo omkring sig i vattnet och en röst ropade ånyo på hjelp.
»Otto,» ropade nu Gustaf, »det är någon som håller på att drunkna!»
»Ja,» svarade Otto, »och denne kan icke hjelpa oss, utan vi måste
hjelpa honom. Fort hit med åran! vår båt flyter rakt på honom; vi
vilja försöka om vi icke kunna hjelpa honom.»
I ögonblicket hade Gustaf sänkt ner åran i vattnet och de små
gossarne ansträngde alla sina krafter att så fort som möjligt komma
den drunknande till hjelp med båten. De arbetade så att svetten
perlade utför pannan, och den olycklige, som hoppet tycktes gifva nya
krafter, kämpade likaledes mot strömmen, för att åtminstone kunna hålla
sig öfver vattnet.
Nu voro de helt nära; nu hade de hunnit honom.
»Räck ut åran!» ropade mannen.
»Se der!» svarade gossarne på en gång, »och tack, du nådige Gud!»
Nu hade han fattat åran, nu reste han sig upp, nådde båten och
befann sig i säkerhet i den!
Det var ett obeskrifligt ögonblick för de båda gossarne. Så hade
aldrig deras hjertan slagit! De hade räddat en menniskas lif och det
till och med i en stund då de sjelfva hade förtjent Guds vrede. Ja,
nu visste de att han förlåtit dem — och nu voro också de räddade.
Dock tänkte de icke nu på sig sjelfva, deras tankar voro hos den
räddade mannen. Denne återhämtade sig snart och förklarade med ett
tacksamt leende, att han kände sig stark nog att föra båten till
stranden och att sedan ledsaga sina små räddare hvart de sjelfva önskade.
Han var en stark, ung man, men hade begått den oförsigtigheten att
ensam gå och bada, och då han vågat sig för långt, hade strömmen
tagit honom. Han hade fåfängt kämpat deremot och om icke båten
kommit så i rättan tid, hade han troligen drunknat. Nu var dock allt
bra igen, de hade ömsesidigt räddat hvarandras lif och framför allt
voro de Gud tacksamhet skyldige, som låtit allt fogas så underbart.
Främlingen ledsagade de båda barnen till deras föräldrar. Jag
vill icke beskrifva återseendets glädje. I kunnen sjelfva föreställa er
den och jag behöfver väl knappt säga eder att Otto och Gustaf aldrig
glömde denna dag och aldrig heller mera blefvo olydiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
