Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vackra Ali och fula Surre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klockan tre infunno sig de små gästerna. De hade äfven små
födelsedagsgåfvor åt sin lilla väninna.
Då barnen just suto och drucko chokolad och läto sig väl smaka,
klappade det helt tyst på fönsterrutan. Louise tittade upp och såg
ett förläget, godmodigt barnansigte tryckt intill glasrutan och en liten
hand som vinkade henne.
»Se, mamma, grannens lilla Karin står der och vinkar!» utropade
Louise med förvånad ton.
«Då råder jag dig att vinka tillbaka,» sade modren, »och det rätt
fort och rätt vänligt, så att den anspråkslösa lilla flickan får mod att
komma in; jag skulle tro, då hon har en mun att äta med liksom
du, att en kopp chokolad skulle smaka henne godt, ja kanske ännu
bättre än dig, då hon icke får denna dryck hemma.»
Ögonblickligt började nu ett ifrigt vinkande tillbaka och ett
mycket lustigt teckenspråk, förtydligadt genom upplyftade bakelser
och kakstycken. Men Karin kom icke in, förr än Louises mor gått
ut för att hämta henne. Hennes ansigte glödde af blyghet. Der
stod hon dock nu ändtligen innanför dörren och rundt omkring henne
de andra små flickorna.
Huru såg Karin ut bredvid de andra barnen! hon hade väl
äfven kort klädning, som de, men utan byxor; den var urvuxen och
full af lappar. Trasor tålde ej Karins ordentliga och arbetsamma
moder — men lapparne på hålen voro af nytt tyg och klädningen
gammal och urtvättad. Det stack mycket af emot hvartannat.
Marokinkängor se mycket fina och nätta ut, men sådana kände vår
Karin ej ens till namnet; hon hade grofva, klumpiga kalfskinnskängor
med tjocka sulor; de voro alls icke vackra och passade icke ens till
hennes fötter; men barfota kunde hon ej gå för att gratulera och
hennes enda par kängor var borta till lagning, derföre hade modren
lånat henne sina.
Karin hade äfven ett groft förkläde, men deruti måste något
vara doldt, ty det rörde sig, och barnen voro rysligt nyfikna att få
se hvad som fanns under den uppvikta förklädessnibben. Man
såg huru den lilla flickan bemödade sig att finna rätta ordet, ty äfven
hon ville lyckönska Louise. Då framstack vid sidan af förklädet
ett — hundhufvud; men ett mycket, mycket fult, som sträckte emot
de fina barnen en fnysande, bred nos och en rätt ful, gulbrun tass.
»Min lilla Karin,» sade nu Louises moder, »det var rätt snällt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
