Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vackra Ali och fula Surre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du ger lilla Ali der, min dotters käraste födelsedagsgåfva, en
lekkamrat på några timmar. Släpp ned din lilla hund, han är säkert
mycket snäll, och kom nu sjelf till bordet för att dricka en kopp
chokolad och äta ett stycke kaka.»
Men hvad var det då? hvarför såg den stackars Karin så
bedröfvad ut efter ett så vänligt tilltal?
»Ack!» sade hon sakta, »Louise har redan fått en hund och ...
och ... jag ville skänka henne min lilla snälla Surre på hennes
födelsedag.»
»Min snälla Karin!» sade Louise och smekte den lilla flickans
kind.
»Ja, han är väl icke så vacker som din Ali, men han är
mycket trogen och mycket klok och ... jag tycker så mycket om
honom; ty då han och hans bröder först föddes och ännu voro
alldeles blinda, ville pappa dränka dem allihop, emedan vi äro för
fattiga att föda flera hundar; men då jemrade sig Surre, som om
han vetat att han skulle dö, och då bad jag så länge, tills pappa
lemnade mig honom och ... sedan har jag uppfostrat honom och
småningom lärt honom små konststycken.»
Barnen sågo vänligt på den fula Surre, som gladt smekte Karins
hand och blygsamt gick ur vägen för Ali, som öfvermodigt stal en
bit kaka från bordet, bet Surre i öronen och — då hans lilla
matmor ville hindra honom derifrån — argt nafsade i klädningen, så att
det blef ett stort hål. Louise hotade väl sin gunstling; men han blef
icke snäll förr än han fått sockerbröd och mjölk.
»Men, min lilla flicka,» sade nu Louises moder till Karin, »du har
bedt för lilla Surres lif och uppfödt honom, du har visst delat
din egen frukost och middag med honom, du har uppfostrat honom
till en snäll hund och dresserat honom; han måste derföre vara dig
särdeles kär, och du vill ända skänka bort honom?»
Karin nickade blott med hufvudet; tårarne voro nära att komma
fram, men hon tvingade dem tillbaka och sade: »Jag har ingenting
annat att gifva Louise; han är det bästa jag eger!»
»Men, min snälla Karin, hvarigenom har då Louise förtjenat så
mycken vänlighet från din sida?»
»Hon är alltid så vänlig mot mig; och ofta, när jag, frusen och
hungrig, gått till skolan, har hon ropat mig och gifvit mig sin
kaffekopp, och min blinda mormor har hon gifvit många slantar ur sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
