Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvamstenen ramlade ögonblickligen från mitt bröst,
min tunga fubblade med någonting om “lycka och ära“,
medan min hand behöll den systerliga räddarinnans under
en ordlös bön om hjelp och stöd.
Och stödet svek mig inte. Inom två minuter var
repetitionen slutad och Emilie Högqvist presenterade mig för
alla de närvarande. Välkomningar och handkramningar.
Lille Söderberg mätte i bakgrunden scenen med stora
steg och sporde Kjellberg: “Har han sångröst, kan han
sjunga ?“
“Som en näktergal" — tröstade den humoristiske
regissören, i det han vänligt slog mig på axeln under
varningsorden: “Stå nu inte och förgapa sig på mamsell
Högqvist, då lär herrn sig aldrig sina röler.“
Huru det nu gick med “förgapningen", är en sak för
sig, men säkert är, att jag alltid haft svårt att lära mig
mina röler.
II.
En liten middag hos Emilie Högqvist.
“Får jag inte lof att bjuda på ännu en liten bit? Den
här kalkonen är inte dålig; — och så lite tryffel?"
Det är alldeles för fint för en tarflig student.
“Det är lika mycket för fint för en fattig aktris, men
jag har en gammal vän och brukspatron i Bergslagen, som
applåderar mig, när han är i Stockholm, och skickar mig
då och då ett par ypperliga kalkoner, när han är på
landet."
“Jag tycker mest om honom, när han är på landet",
skämtade den godmodige regissören, i det han tog för sig
ytterligare en ärlig portion af den läckra rätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
