- Project Runeberg -  Thalia / Theater-Kalender för 1867 /
44

(1848) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

min vänskapliga önskan, men behåll ännu en tid den hvita
studentmössan, ungdomens och frihetens symbol, återvänd
efter det korta sällhetsrus, som applåderna och ljravoropen
framkalla, till Upsalalifvets fröjder och allvar, men bind
inte vid sin unga andes vingar blyklumpen af ett
aktörskontrakt. Tro mig, jag talar som en vän, som en äldre
syster."

Jag fattade den systerliga handen och vågade kyssa
den med en broders tacksamma ömhet.

“Seså, jag tror man blir melankolisk “, fortsatte
konst-närinnan leende, i det hon makade några bränder samman
till en klarare belysning af kabinettet — “sådant kommer
af skymningen, och går bort med den. Nå, för tredje
och sista gången, hur är det med den inre kallelsen?“

“Jo, jag känner, att jag har en sådan“, utbrast jag,
“men den är af en egen art. — Jag har sex år, tillbragta
under drömmerier och vankelmodiga studier, studier utan
mål; sex år af kanske förlorad ungdomskraft att försona.
Jag behöfver ett nytt, friskt och verksamt lif, som
konsumerar alla mina känslor och tankar, ty jag vill komma
ifrån mig sjelf och några sorgsna minnen. Jag behöfver
godtgöra, jag behöfver — glömma.“

“Jungfrun af Orleans“ betraktade mig lugnt och
forskande ; jag kände mig genomborrad af en sierskas blickar.

“Glömma?* — hviskade hon med en knappast
hörbar suck — “och redan?*

Hon steg långsamt upp, fattade ett elegant
stryk-sticksetui och redde sig att tända lampan på bordet.
Plötsligen hejdade hon sig och satte sig åter i soffhörnet.

“Glömma?* — upprepade hon, liksom talande för sig
sjelf. — “Stackars Jo. Jo!“

Hur hon tydde eller tänkte, alltnog jag lät henne
tyda och tänka. Värdaste läsare! Man kan bigta
mycket, men inte allt af hvad man har att glömma eller
minnas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:26:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/thalia/1867/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free