Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna. Men också till de andra, skapade varelserna
här i veriden ...
Ritter. Ja, det är visst möjligt!
Anna. Ja, det är mycke säkert, morfar. Ack, du
skulle se hur fåglarne smeka och kyssa hvarandra med
sina små näbbar! O, då är det ett jubel i hela skogen!
Ritter (klappar Anna vänligt på kinden). Ack, du
kära mitt barn; hur tilltalar inte naturen ditt hjerta!
Anna. Morfar.
Ritter. Ja, min flicka.
Anna. När det finns så mycken kärlek hos dessa
små, som ingenting förstå.. bur kommer det sig då,
att menniskorna hata och förfölja hvarandra?
Ritter. Det kommer sig deraf att de äro fulla af
ondska och falskhet.
Anna. Det är således derfor som du hatar
menniskorna?
Ritter. Ja.
Anna. Det är således inte sannt, att... att man
skall älska sin nästa såsom sig sjelf?
Ritter. Jo ... jo ... visst är det så... Kärleken
till nästan måste vara ömsesidig såsom hos oss. Du
älskar mig, derför älskar jag dig ...
Anna. Nej, morfar, så är det inte; ty det står
skrifvet: Alsker dem som Eder hata; gören väl emot
dem som förfölja Eder.
Ritter (stiger upp oroligt). Du börjar ju med mig
ett rigtigt forhör i katechesen ...
Hedvig (för sig.) Jo-jo... små klockor hafva ock
sitt ljud.
Anna. Morfar, säg mig hvarfor du afskyr
menniskorna så mycke?
Ritter. Se så ... En annan gång ...
Anna. Nej nu, lilla morfar, säg mig det nu! Du
är alltid sorgsen och det gör mig så ängslig. Tala om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
