Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE SCENEN.
DE FÖRRA. ANNA.
Anna. Här är jag!
Hedvig. Tala om för morfar hvem som lärt dig
den der visan, som du nyss sjöng.
Anna. Ja, men är inte den visan bra vacker, morfar?
Ritter. Hvem har lärt dig den?
Anna> Ja, se om jag det visste!
Ritter. Det är väl gamla Hedvig, kan jag tro.
Hon sjunger väl också bredvid mun lika bra som hon
pratar.
Anna. Nej, det är inte så’na der visor, hon
sjunger. Det är: »Ensamheten mig ej döljer» och »När
månen vandrar på himlen blå», när hon är vid det
sinnelaget; men när hon är rigtigt munter och lustig, då
sjunger hon: »Sörj ej den gryende dagen förut».
Ritter. Jaså.. . ja ... det är en munter bit... Men
så säg mig då ...
Anna. Ja, det ska’ jag säga dig... Om det nu är
jägare eller kolare eller andra skogsmenniskor, det vet
jag inte, men om aftnarne, när du sitter derinne vid
dina böcker och jag dansar omkring bland träden här
ute, så sväfvar det öfver muren der de underbaraste
toner. Ibland är det flerao som sjunga; men... men
vanligen är det bara en. Ah, en sådan röst och
sådana ord, morfar! Hör på bara! Jag har lärt mig en visa
till: (talar.)
Att kärlek menskans sällhet är,
Alla, alla vet’;
Men jag vet väl mer än så,
Ty i dina ögon blå
Och på dina läppar små,
Bor lycksalighet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
