Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bra mycke af mig! Jag visste väl jag, att do inte skulle
bli så fasligt ond . .,
Ritter (för sig.) Min Gud, jag tackar dig! (högt.)
Nå, hur gick det se’n?
Anna. Ah, se’n gick det så bra, så bra! När jag
qvicknade vid, låg jag i det mjuka gräset. Jag
darrade ... men kylan försvann helt hastigt, ty bredvid mig
säg jag det vänligaste ansigte och jag blickade in i ett
par blåa, trofasta ögon ... Ack, vet du, hela hans
ansigte och hans ögon strålade så vackert och munnen log
när han utropade: Gud vare lofvad, hon lefver, hon är
räddad!
Ritter (upprörd.) Hvem var den mannen?
• Anna. Inte vet jag det, morfar.
Ritter. Har du då inte frågat hvad han heter.
Anna. Nej, det tänkte jag inte på. När jag
något hemtat mig, lyfte han upp mig och ledsagade mig
hit till porten och här sa’ han mig med några vänliga
ord farväl.
Ritter. Men du tackade väl honom?
Anna. Nej, det tänkte jag heller inte på. Du
tackade nog, du, honom som räddade ditt lif i slaget vid
Leipzig?
Ritter. Om jag tackade honom! Emot sitt lifs
räddare måste man alltid vara tacksam.
Anna. Ja ... om jag träffar honom igen, ska’ jag
nog tacka honom
Ritter. Jaså... du har inte återsett honom?
Anna. Nej!
Ritter (för sig.) Desto bättre! Jag ska’ laga så,
att de inte återse hvarandra.
Anna. Men jag har så mycke mera tänkt på
honom. Det får jag ju, morfar?
Ritter. Ja, det får du.
Anna (klappar i händerna.) Ack, så roligt! Vet du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
