Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I05
kan göra anspråk på fackbildningens snäfva granskning
eller känna sig böjd att instämma med en oftast
omedveten publik. Arvid Ödmann är i alla händelser
dagens mest uppburne artist, som måste blifva föremål
för intresse, hvartill kommer frågan, om den stora
hyllningen innebär, att han är den verklige exponenten
af svensk lyrisk konst.
Stockholms bildade samhälle tillhör ett af
världens mest musikaliska. Alltifrån Gustafs dagar och
den svenska operans instiftande har det lyriska
elementet hos oss varit öfvervägande inom dramatiken —
det må nu lämnas därhän, om det alltid varit till nytta.
Vi hafva haft fullt upp med operastorheter, äfven
världsberömda, och musiken har hos oss en lika stor
och tacksam publik som många och framstående
idkare. Det ligger då nära till hands, att det äfven
uppstår en tradition så till smak som utförande, utan att
den derföre behöfver vara hos oss så estetiskt skolad
som på Théåtre Frangais, eller så ultranationel som
den italienska, eller så programmättad som den
Wag-nerska. Och änskönt man kan tala om ensidighet i
konstnärsbildningen och en lättköptare framgång, där
denna förstår att inpassa sig i det gängse
föreställningssättet, är den mer eller mindre latenta närvaron
af en sådan tradition säkerligen en god sak, enär den
bevarar från famlande barbarism och ytlig nyhetsjäktan,
ställer anspråk på gedigen halt, utan att borttaga allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
