Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io6
spelrum för originaliteten, der den finnes. Den
svenska operatraditionen skulle, korteligen uttryckt, bestå i
välljudets och sångens företräde gent emot
individualiteten och dermed följande aktion.
De som i framgångens hastighet vilja finna ett
bevis på framgångens ytlighet, kunna icke vända sin
anmärkning mot Arvid Ödmann. Tvärtom fick han
mer än de flesta erfara den »rudis indigestaque
mo-les», som är artistens svåraste pröfvosten. När
kamrater vunno medhåll och bifall, fick Ödmann fem långa
år dels som elev, dels anstäld vid k. operan, pröfva
medelmåttans slitande existens, innan man d. 30 januari
1878, då han vid Trebellis sida sjöng Fernandos parti,
begrep hvilken operaressurs, man här hade framför
sig. Hans tre debuter som Tamino, Oberon och
Erneste i »Don Pasquale» tyckas icke hafva väckt mera
intresse än hundra andra försök utan följder. Man
kunde ej vara döf för hans röstorgan, men man
berömde det i recensionerna på samma sätt som man
säger några välvilliga ord om instrumentet, för att slippa
tala om exekverandet, och det dröjde hela två år innan
han blef kontraktsenligt engagerad. Enskildt anmärkte
man den värmländska brytningen och otympliga
hållningen hos nybörjaren. Det var hans ända till en
viss passivitet sega natur, som räddade honom från
misströstan och några musikaliska vänner, som förstodo
hans röst och kände till hans långsamt, men säkert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
