Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io9
utbrast den internationela sångerskan, att han »hade
ett världskapital i sin strupe» och att vårt lilla lands
scen och guld skulle blifva för små för hans
rättmätiga röstanspråk. Arvid Ödmanns tenor har så
stort omfång, att den allra minst omfattar två oktaver
och med lätthet når upp till höga c. Man hade i
fjor ett bevis på denna fyllighet äfven i det högsta
register, då han i Berlioz’ »Faust» tog vokalen mig
med höga h, hvilken för sångare i sådant läge
ödesdigra vokal blifvit af vårdslöshet använd i
öfversättningen. Stämman har en styrka och renhet som
klingande malm, en lyriskt-erotisk dallring, som inbjuder
till drömmar mera än tenorer i allmänhet. Det sköna
och musikaliska organet par préférence är hos honom
ytterligare skönt och musikaliskt.
Vidare är Arvid Ödmanns sångsätt väl skoladt,
uppöfvadt och vårdadt. Då han instuderar ett parti,
lär det vara ganska litet af inspiration och intuition,
ofta rent maskinmässigt, ton för ton, men slutet blir,
att han får det i sitt våld säkert och lätt, som en
nunna handterar kulorna på sitt radband. Som bekant
pågår det en — för öfrigt tämligen betydelselös —
strid, huruvida konstnären vid exekverandet mera
känner med hjertat än upprepar med hufvudet. Man kan
då om Ödmann säga, att partiet utgör för honom en
läxa, hvars innehåll han utforskat, och som han efteråt
likt bildhuggaren med den genomarbetade bildstoden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
