Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reproducerar i flere exemplar allt efter behofvet. Detta
sångsätt är till sin grund naturligt och till sin
uppfattning ädelt. Han skattar mindre än de flesta sångare åt
de »specialiteter», som pläga insmyga sig i deras
föredrag för att för egen räkning tillfredsställa eller till och
med i och för andras beundran markera en viss personlig
fallenhet och röstdisposition; konstgrepp på sidan om
partituret, som bruka inhösta applåder från en del af
publiken, men icke för ty äro ovanor och i längden
blifva skymmande ovanor. Man kan hos Ödmann
någon gång anmärka ett onödigt forcerande af de höga
tonerna, ett uthållande på dem, som visserligen visar
röstens ressurser, men icke står i samklang med det
hela. Vidare en viss ojämnhet med att taga en första
afdelning i starkt fortissimo och lugna sig i den öfriga
pjesen. Eller en viss skrikighet, som utgör det
själfullas vrångbild. Högst berömvärd är däremot hans
tydliga frasering, text och ord framgå ovanligt klara
i sångföredraget, äfven det ett tecken på en med
omsorg fullgjord skola.
Arvid Ödmann äger hvad man kallar »eloquentia
corporis». Ordet har blifvit tämligen vulgärt, men
ett skönt uppträdande, ett vackert anlete och en
präktig kropp äro väsentliga ingredienser af hög rang
inom en konstgren, hvilken så mycket som operan
vädjar till yttre effekter och glans för ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
