Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Man känner det ömsesidighetsförhållande, som
utbildar sig mellan publik och skådespelare, det
hemliga förstånd, som utgör den enas mottaglighet och
den andres uppmuntran. Att det ej i längden bär
sig att slita sådana fina trådar fick Arvid Ödmann
nogsamt erfara, då hans brytning med teaterstyrelsen hösten
1887 förde honom öfver till Köpenhamn, där han
först visade sig som Mephistopheles i »Faust» och
Almaviva i »Barberaren». Den svenska succés de
coeur förvandlade sig till en dansk succés d’estime.
Grunden härtill låg djupare: i Nordens Athen har
taldramat, som där är utmärkt representeradt, tagit
lofven af operan, som är medelmåttig, och till följd
däraf hyllar smaken mera dramatisk individualitet än
smältande lyrik. Vi lämna därhän om Ödmann af
sin Köpenhamnsvistelse hämtat något konstnärligt
tillskott — man har nog märkt nyanser, men som både
gillats och missbilligats — säkert är att hans
personliga erfarenhet blef rikare och att det var med verklig
lättnad han återuppträdde på vår scen, liksom han
af sin gamla Stockholmspublik mottogs med öppna
armar.
Ty hos oss — och detta skulle vara slutdraget
af vår skildring — hör han hemma med sitt vokala
skimmer öfver sin tunna dramatik. Vi hafva desto
lättare fjättrats af vår vana, som den motsvarat våra
hemliga aspirationer. Det är ingen ödets lek, att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
