Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Sedan vi sökt bestämma driffjädrarne till Arvid
Ödmanns triumfer, skola vi från en annan
konstnärligare synpunkt säga några ord om hans repertoir.
Lexikonet »Europas konstnärer», som når fram till
1887 års slut, uppräknar 43 roler. Bland dem Don
Fernando i »Leonora» (1878), som blef hans
debutseger och som nu i höst förskaffat honom en
mästerskapshyllning. I allmänhet är den italienska operan
honom gunstig, hvars roller själfva motvärka
passiviteten och hvars forcerade ansatser icke kräfva det
bredare känslounderlaget. I dess bravurarior är hvad
vi nyss kallade skrikighet ofta den naturliga milieun
och de förlängda fermaterna auktoriserad sed. Ingen
kan förneka Ödmann som komiker; det var icke hans
fel att Léo Délibes’ »Kungen har sagt det» (1877)
föll igenom (nu återuppförd med bättre framgång) och
mången återser med välbehag hans modererade
student-burschikosa Wilhelm Meister (från samma år). Vi
hafva i den erotiska genren redan nämnt Romeo
(1884), hvartill sluter sig Zephoris, den i sin räddade
prinsessa betagne fiskarynglingen (1882). Lagern har
icke heller uteblifvit för den af zigenerskans
fascination till undergången hemfallne Don José (1878);
Ödmann är dock ingen förste älskare af den vanliga
fadda kalibern. För öfrigt visar redan en blick på
hans många roller ett arbetsamt och allsidigt
konstnärsskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
