Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Anvar misslyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214:
söka vända mina blickar åt annat håll. Hon gjorde
derför ett välvilligt försök att hjelpa mig genom
att tala om en tafla, som hängde i närheten af
dörren i fråga. Då Reva kom in, var hon mycket
blek, men skönare än någonsin. An var gick fram
till henne, och de lemnade salen tillsammans.
"Jag skall visa dig något!" yttrade Ialma, i det
hon hastigt gick fram till den nyss omnämnda
taflan. "Se på taflan och inte på mig, medan jag
talar!" sade hon brådskande. "Se icke så
besynnerlig ut! Var en man!"
Till svar mumlade jag några ohörbara ord,
under det jag så till vida lydde hennes uppmaning,
att jag låtsade ifrigt betrakta taflan, ehuru jag för
ögonblicket kände mig fullkomligt likgiltig för
allting i verlden, då dess största skatt gått förlorad
för mig.
"Det gör mig ondt om An var, stackars karl",
fortfor Ialma i samma ton.
"Hvarför beklagar du honom?" sade jag, icke
utan bitterhet. "Går det icke bra för honom? Har
han ej skäl att känna sig lycklig?"
"Reva har visserligen följt med honom, men
blott derför att bruket så kräfver. Jag känner
henne och kan se, att hon icke bryr sig om honom.
Du får väl se, om jag har rätt eller ej."
Efter att hafva hört dessa ord kände jag mig
mycket lättare om hjertat och lemnade salen på
samma gång som min godhjertade följeslagerska.
De .äldre och många af de yngre hade spridt sig i
pelargångarna eller under de stora trädens skugga.
Barnen, som egnade sig åt hvarjehanda tidsfördrif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
