Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239:
den andra. Den sista, som utkommit omkring
femton århundraden före den tid, hvarom jag talar,
ansågs som ett klassiskt arbete.
Ett tillfälligt omnämnande af "hjelten vid
Ossa-watomie" påminde mig om den enkla, sällsamma
melodi, som står i samband med hans namn —- en
melodi, som för dera, hvilka lefvat i denna tid af
kamp och blodsutgjutelse, ännu i dag väcker tanken
]oå väpnade krigares steg ocli aflägset kanondunder.
Åtminstone är det så med mig.
Jag var på den tiden alltför liten för att kunna
deltaga i den stora striden eller ens rätt förstå
den. Men ett af mina tidigaste minnen är, att jag
stod i ett fönster med min mor för att se min
morbrors regemente tåga förbi på sin väg till fronten
för att deltaga i den sista förtviflade kampen
omkring Richmond. Det är som om det varit i går.
Hur ståtlig såg icke den solbrände ooli skäggige
anföraren ut, der han red i spetsen för kolonnen!
Hur olik var han ej den bleka och hjelplösa gestalt,
som vi återsågo två månader derefter!
Han såg upp till vårt fönster. Det var ej blott
eller i främsta rummet sin syster, han tillvinkade
ett stumt farväl. I samma ögonblick spelade
musiken upp, och liksom drifven af en gemensam
impuls, bröt hela kolonnen ut i denna sång, som ger
ett sällsamt uttryck åt tron på andens
öfverlägsenhet öfver materien, åt tillförsigten att en stor
grundsats icke dör, huru det än går med’ dess första
försvarare:
"Jolin Brown i grafven multnar,
men anden lefver än!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
