Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Själavandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254:
af vid gladare lynne, än livad jag en timme förut
skulle hafva ansett möjligt.
Den hastiga rörelsen bidrog ännu mer till att
gifva mig mod. Aldrig förr hade jag åkt så fort;
Reva hade imellertid redan lemnat hemmet, så att
jag mötte henne ett litet stycke från början af
den smala väg, som ledde till deras bostad.
Hon skulle kanhända hafva nöjt sig med att
i förbifarten gifva mig den vanliga artiga
hels-ningen, om jag ej ställt mig midt i vägen för henne.
Jag hade beslutit att säga henne ännu några ord,
kanske för sista gången. Ty om honnes far hyste
den uppfattning af saken, som Utis synbarligen
befarade, så skulle ingenting, derom var jag
öfver-tygad, kunna förmå henne att handla i strid mot
hans önskningar, äfven om hennes hjerta rönt ett
djupt intryck. An så länge hade jag intet skäl
att hoppas, att jag väckt mer än ett öfvergående
intresse.
Då Reva fann vägen stängd, stannade hon,
kanhända icke missnöjd med det tillfälle till
samtal, som erbjöd sig, och frågade om jag hade något
ärende till henne. Jag tog fram vyerna, som
Ialma med vänlig förtänksamhet lemnat mig att
nyttja som förevändning. Något tankspridd, som
jag tyckte, bläddrade Reva i albumet. Kanske
hon kände, att mina blickar oafvändt voro fästa
på hennes ansigte, ty jag såg på henne såsom den
der för sista gången betraktar hvad han knapt
hoppas få återse annat än i minnet.
"Du ser blek ut", sade hon tveksamt, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
