Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Själavandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’266
serad af den?" genmälde Reva. "Hur ofta liar jag
icke suttit just under det kär trädet och funderat
på den och önskat —"
"Nå?" sade jag, då jag märkte hennes tvekan.
"Det var ej af blott nyfikenhet; men ibland
önskade jag så mycket, att jag en enda timme
kunnat få göra hvilka frågor jag ville om den
aflägsna forntiden."
"Så långt mina kunskaper sträcka sig", sade
jag ifrigt, kan du få din önskan uppfylld, icke
blott under en timmes tid, utan så länge du vill.
Du tröttnar förr att fråga än jag att svara."
"Jag skall ej blifva orimlig", svarade hon med
ett leende, som skullo kunnat vara en belöning för
det strängaste arbete i hennes tjenst. "Men jag
skall begagna mig af ditt löfte. Det är så mycket
jag skulle vilja fråga om."
Reva hade nu fullkomligt öfvervunnit den
känsla af bäfvan, som den berättelse hon nyss åhört
ingifvit henne, och hade så småningom återtagit
den vänliga, ogenerade ton, som utmärkt våra
samtal dagen förut. Begagnande mig af de
gynsamma omständigheterna, förmådde jag min vackra
slägting att lofva, att hon skulle blifva min
råd-gifvarinna och ledsagerska bland alla blindskär och
sandbankar i denna tids för mig obekanta
sällskapliga etikett. Mitt behof af dylik ledning kunde
jag på ett öfvertygande sätt närmare belysa genom
att åberopa mitt lilla äfventyr, den förmiddag jag
profvade min nya karriol. Med en knapt
märkbar rodnad försäkrade Reva mig, att mina ursäkter
voro alldeles obehöfliga, ty hon hade, ehuru förvå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
