Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. En färd på karriol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269:
gångbara myntet inom vårt sällskaplif — ett så
nött mynt, att man i många fall skulle behöfva
en sakkunnig persons hjelp för att få reda på den
ursprungliga bilden och omskriften. Om en person
hade någonting att säga, sade han det artigt, men
på samma gång i noggrann öfverensstämmelse med
sanningen, så vidt den var honom bekant. Om
det af någon anledning var svårt eller mindre
lämpligt att besvara en fråga, antingen den var
uttryckt i ord eller ej, gjorde man slut på alla
frågor i ämnet genom en åtbörd, som bestod i att
lyfta upp handen med insidan vänd utåt.
Som alla från barndomen voro vana att taga
hänsyn till detta tecken, föll det aldrig någon in
att fråga, hvarför en fråga var oläglig. Långt ifrån
att verka som ett band, bidrog detta
öfverens-komna tecken till att främja ett otvunget
umgänge. Man behöfde mindre noggrant
öfver-väga, om en fråga kunde vara svår att besvara,
eftersom den tillfrågade hade den utvägen att
af-visa den. En liten hand af ett elfenbensliknande
ämne fans alltid på hvarje skrifbord eller
arbetsbord. Om den låg med insidan vänd uppåt, betydde
det, att den vid skrifbordet eller arbetsbordet
sysselsatte icke ville blifva störd af någon obetydlig
anledning; låg den tvärtom, kunde man fritt
tilltala honom eller henne. Detta är blott ett par
exempel på en hop öfverenskomna tecken, som
icke blott sparade många ord, utan äfven
undanröjde många friktioner inom sällskapslifvet.
Som man kan tänka sig, voro hycklande eller
öfverdrifna artigheter någonting fullkomligt främ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
