Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vi frysa fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI FRYSA FAST 61
ett nytt lopp, tvärs igenom den vilda, ödsliga sandöknen.
Som denna del af loppet ansågs farlig, hade några infödda
bekar och kanotmän samlat sig här för att vara oss till hjälp.
Ryktet om vår vattenfärd hade spridt sig vida omkring i det
inre Asien. Men infödingarna visste aldrig hvarifrån vi komrno
eller hvar vår vandring skulle sluta; de tyckte blott att jag
var en högst besynnerlig figur. Mer än två år senare frågade
mig några indiska köpmän i Ladak, om jag hört talas om en
hvit man, som i flera månader seglat i båt utför en stor flod
långt i norr; på Indus vore en sådan resa omöjlig, förklarade de.
Den 21 november var vår första dag på den nya flod-
bädden, som var högst oregelbunden, i det att vattenmassan
oupphörligt delade sig kring små holmar, där man snart skulle
köra fast, om icke en hel eskader af kanoter lotsade och med
åror undersökte farvattnet. Här och hvar stå döende popplar
midt i farvattnet och sträcka sina grenar hotande emot oss.
För säkerhets skull måste vi nedtaga tältet och instrumenten
på svarta hytten. På ömse sidor resa sig höga sanddyner
och vegetationsbältet vid stränderna blir allt smalare.
Det gick undan med svindlande fart utför forsarna, vi gjorde
öfver 100 m. i minuten. Just som vi gledo in i den egentliga
sandöknen föll mörkret på och vi höllo rådligast att rasta.
Men i första dagningen bar det vidare. Femton meter höga,
gula sanddyner infatta floden. Allt var dödt och kalt på dessa
sagolikt ödsliga stränder; inga människor, inga djur, icke ens
korpar och gamar, ödemarkens gäster, syntes till. Det är tyst
som på en kyrkogård, ingen hälsning når oss från öknens
djup, endast strömmen sjunger sin porlande sång, men äfven
den skulle nu snart frysa bort på Tarims läppar.
Med en säregen känsla af behag glider man framåt genom
detta okända land, som icke ens våra kanotmän förut besökt.
Nu om någonsin tjänstgjorde de . som avisobåtar. De sänka
sina bredbladiga åror lodrätt i vattnet och försvinna vid nästa
krök, de äro borta en stund, men dyka åter upp framför oss,
om de funnit ett kritiskt ställe. De kretsa omkring färjan som
sluparna kring en fregatt. Vid en punkt var floden delad i
fem armar, där vattnet skummade hvitt mellan holmar af bråte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
