Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vi frysa fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 TIBETANSKA ÄFVENTYR
isbojor. Allt är nu fruset, kablar och rep hårda som trä.
Vi eldade både i för och akter och fröso ändå. Och så stakade
vi oss ut i drifisen och följde med bland dess dansande flak.
Att iakttaga dessa medförde ett nytt intresse ombord. De drogos
ut i strömfåran, där de alltid voro talrikast, de narrades in i
hvirflar, där de fingo stå och snurra tills det blef så fullt,
att några trängdes ut igen i strömmen, de satte på grund där
bankar lågo och lurade i vattenbrynet och varskodde oss så-
lunda i tid; de simmade muntert som små öar utför floden,
slogo emot hvarandra med ett skrapande ljud, tornade mot
färjan, krossades, hopgyttrades, ströko mot de frusna strän-
derna och råkade därvid i en snurrande rörelse.
Dagen därpå var drifisen ändå tätare. Floden såg konstig
ut, det var som om den frusit och låg öfverhöljd med ny-
fallen snö. Men denna hvita massa var stadd i oafbruten rörelse.
Stod man på stranden och fixerade den förbiilande strömmen,
svindlade det för ögonen tills den tycktes orörlig under det
att man själf sväfvade uppför floden.
Vi hade denna gång valt en olycklig lägerplats — en lugn
skyddad vik, som på morgonen var så hårdt frusen, att man
bekvämt kunde promenera kring eskaderns farkoster; de lågo
som fastgjutna i lava och det tog en rundlig tid att hugga
ut en kanal till floden. Där ute skramlade isflaken som sönder-
smuladt porslin. Hela dagen klingade det rundtomkring oss
som klockspelet i en kyrka och millioner iskristaller gnistrade
och lekte som diamanter i solskenet. Det ständiga suset, det
bländande ljusskenet hafva ett döfvande och söfvande infly-
tande på våra sinnen. Tallösa, snöhvita ringar, flodens be-
grafningskransar, bebåda att Tarim snart går till hvila under
sitt kalla bårtäcke.
Denna kväll aktade vi oss för de lugna vikarna. Nej midt
i värsta strömmen lägrade vi, och då jag på kvällen satt och
utförde dagens anteckningar vid skrifbordet, dunkade hvartenda
isflak, som dref förbi, emot färjan, som knakade och skalf
för hvarje törn. Jag hade fjorton timmars arbetsdag. Knappt
i kläderna lade vi ut. Ett glödbäcken ställdes vid skrifbordet
så att jag’ibland kunde tina upp händerna. Och under färden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
