Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Till hjärtat af öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL HJÄRTAT AF ÖKNEN
förråder hvar solen håller till, vi hafva råkat in i den eviga
vinterskymningens land. Sandanhopningarna framför oss skymta
svagt genom stoftdimman likt aflägsna bergskedjor, ehuru de
i verkligheten äro alldeles inpå oss. Jag genomisas af den
outtröttliga blåsten och föredrager att gå och leda hästen, äfven
där marken är god och jämn.
I den trettiotredje depressionen manades jag af ett svart
föremål att påskynda mina steg. Det var den första tamarisk-
busken; ännu förde den ett tynande lif, men rundtomkring
lågo längesedan afdöda och förtorkade grenar, ett välkommet
tillskott till vårt bränsleförråd. Ett stycke längre fram, där ett
litet kamischsnår gaf skydd mot blåsten, stannade jag, band
hästen och gjorde upp en liten eld.
Först i skymningen kom karavanen tågande. Men nu räk-
nade jag blott sex kameler, den sjunde hade uttröttad blifvit
lämnad i sticket. Efter intagen kvällsvard gingo Islam och Turdu
Baj för att hämta honom, men funno honom död, med öppet
gap och halfslutna ögon. De öfriga sex mådde förträffligt,
ehuru vi redan i nio dagar vandrat i öknen. I Takla-makan-
öknen var det just på nionde dagen som två män, några af
de sista kamelerna och hela bagaget blifvit kvar. Men då för-
smäktade vi af hetta och törst, nu genomisades vi af kölden
och hade vatten i tillräcklig mängd.
Sedan den dödes packsadel på morgonen tillvaratagits,
tågade vi vidare. Vid dagens lägerplats, där torrt tamarisk-
bränsle fanns i öfverflöd och där kamischen delvis ännu var
frisk, tycktes grundvattnet icke kunna vara långt borta. Det
stod också redan på 1,38 m. och var nästan alldeles sött.
Nu hade vi allt hvad vi behöfde, vatten, bränsle och bete.
Två stora eldar flammade hela kvällen i den hårda blåsten,
belysande med sitt röda sken dynkammarna, från hvilka flyg-
sanden regnade ned öfver oss.
Då det nu icke längre gällde lifvet och både män och
djur behöfde hvila efter de gångna dagarnas hårda strapatser,
beslöto vi stanna öfver en dag vid denna välsignade brunn.
Lägret ordnades så trefligt som omständigheterna tilläto. Den
hvita filtmattan, på hvilken min bädd plägade bredas ut, för-
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
