Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Till hjärtat af öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIU, HJÄRTAT AF ÖKNEN
sönder af idei bagateller, hur frätes icke vår andliga lifskraft
och energi af inbillade, småaktiga intressen, som sitta likt vam-
pyrer och suga vårt blod. Det är så skönt att vara långt borta
från all den lumpna klokskap som sätter grottekvarnen i gång
och att vara utom hörhåll för afund, skvaller och förtal, som
följa företagsamheten lika säkert som delfinerna i ett fartygs
kölvatten, och som dyka upp i kretsar där man minst skulle
vänta det, och där ideella sträfvanden och nationell stolthet
borde sitta i högsätet. Väl råder äfven i öknen en ständig
strid, men det är stoimen som kufvar sanden, och sanden som
uppreser sig i väldiga vågor för att bjuda stormen trots. Men
ändå råder där en omutlig frid, som nu i nyårsnatten sänkte
sina vingar kring min panna. Det är icke småsaker som här
draga vår uppmärksamhet till sig, det är de underbara, stor-
slagna resultat, till hvilka de krafter kommit, som här arbeta
på jordskorpans omdaning, och som upprulla sig under våra
ögon’ för hvarje steg vi taga.
Den 1 januari 1900 uppsteg ur sin natt i öster iklädd dyster
sorgeskrud och någon morgonrodnad syntes icke alls till. Dagens
marsch blef mycket tung, några plana depressioner visade sig
icke mer. Blicken nådde långt bort åt söder, men sväfvade
öfver ett kaos af kompakta sandvågor. Hittills hade vi haft
det bra, vi hade haft det som skepp, som rört sig genom
holmarna och så med ens gunga ut i det vilda stormupprörda
hafvet. Vågorna gingo höga som hus och vi skredo framåt
med förtviflad långsamhet, upp och ned öfver svåra dyner,
där än den ene, än den andre kamelen snafvade, föll och
måste lastas om. Vegetationen upphörde nästan alldeles. Fjärran
i öster tycktes ännu depressioner finnas, men de lågo för långt
ur vår kurs. Den södra horisonten liknar en tandad silhuett,
ett sågblad, med idel höga, dominerande pyramiddyner. Vi
orkade ej med mer än 14 kilometer.
Ett ovanligt landskap omgaf oss följande morgon. Det
hade snöat på natten och dynerna lågo bländande hvita. Denna
ovanliga skrud, en krithvit liksvepning, ökade blott deras döds-
lika ödslighet och nakenhet. Under marschen uppträdde ingen
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
