Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Vi tränga åter fram mot söder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI TRÄNGA ÅTER FRAM MOT SÖDER
bröt lös och sommaren förvandlades i ett slag till vinter och
pälsarna togos på.
Vid en kulle stannade Malenki och började skälla ursinnigt.
Jag red dit upp och kom alldeles inpå lifvet af en björn som
var ifrigt sysselsatt med att gräfva upp en murmeldjurskula.
När han blef mig varse ryckte han till och satte af i galopp,
hack i häl förföljd af hundarna, som dansade kring med Nalle
och gåfvo oss ett uppfriskande frispektakel.
Och så kommer natten igen med sin vaka. ’Hvar och
en af oss har sina egna vanor och sätt att fördrifva tiden.
Jag sitter i tältöppningen och skrifver vid en ljusstump, men
gör hvar femte eller tionde minut en rond kring lägret. Schagdur
sitter insvept i sin päls midt i tjudringen och röker pipa. Lama
stryker omkring och mumlar böner med sjungande röst. Nu
ha vi dock blott 31/2 rnil kvar, få se om vi kunna taga dem
på en gång; men våra djur äro trötta efter de 50 mil de
gått, blott de båda tibetanska hästarna äro pigga och måste
noga bevakas för att icke rymma söderut till sina forna kam-
rater. Lama går och inbillar sig att hufvudkvarteret är cerneradt
af tibetaner, men han är också nervös efter de hårda öden
vi ha bakom oss.
Ändtligen skåda vi från ett lågt pass en glädjande syn,
nämligen den stora öppna dal vi första dagen ridit öfver. Nejden
låg tyst och öde, intet angaf att människor höllo till i grann-
skapet. Då den häst jag ridit sedan min hvita favorit stals,
föll och icke orkade resa sig, måste vi lägra. Alltifrån Djallåkk
hade jag ridit en af de nya hästarna, och den gamla kraken
gick utan börda. Följande morgon piggade han upp sig och
linkade med.
Det var den 20 augusti och det hällregnade förstås. Vi
hade lämnat vår första lägerplats på bortresan bakom oss, då
några bösskott hördes och en jak sågs springa uppför en kulle.
Vi styrde genast kosan åt detta håll och iakttogo ett par svarta
prickar som snart utvecklade sig till ryttare. Voro de tibe-
taner? Nej, de redo rakt på oss och efter en stund igenkände
vi Sirkin och Turdu Baj. Vi sutto af och väntade tills de
gråtande af glädje sprängde fram till oss — ett sådant byte
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
