Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stånd att skapa dramatiska mästerverk
som ”Fadern” eller ”Fröken Julie”.
Nietzsche nalkas, övermänniskans strid
mot den låge ”Tschandala”. Men
sunda, salta brisar svepa fram över
mörknande vatten,
skärgårdsromanerna ge, som förut ”Svenska öden ocli
äventyr”, nationella folklivs- och
naturskildringar, vilka ryelka gamla
fiender med. Strindbergs konst liar
besegrat alla, som ej allt för personligt
trampats i hans tidigare bärsärkagång.
Och den radikala falangen ser med
glädje geniet, isom den länge ensam
hyllat, nu uppskattas också i andra
kretsar och av en ungdom.’ som
diskuterar estetik där vi på vår tid sökte
klarera samhällsproblem.
Dock, allt djupare nedåt i
dödsskuggans dal går diktarens vandring. Han
passerar ”Inferno”, grubblar och
experimenterar i sin egen art kemi, hamnar
i ”Legender” hos Swedenborg och
anammar den modä.rna mysticismens
ockulta profeter, vandrar efter
”makternas” rådslag och bud pinornas väg
”Till Damaskus”. ”Böj ditt huvud,
stolte Sicambrer, tillbed vad du brännt
och bränn vad du tillbett”, står det som
motto på ”Inferno”. ”Jag för krig
mot mitt gamla jag, och i det jag
bekämpar mina vänner och förutvarande
meningsfränder, fäller jag mig själv
till marken”, skriver ”Legenders”
Strindberg.
Men vännerna, som anspråkslöst
slagit djupare rot än det oroliga
diktar-geniet i sin ungdoms grundåskådning
och som därför i mystiken absolut icke
kunde se något himmelskt ljus, utan
bara en andlig reflex av dekadenta
klassers självupplösning, de ursäktade
ändå länge den nya ockulta
”vetenskapen” som berömvärd skepsis mot allt
fastslaget, ett. tvivelsinne som, låt så
vara, drivits en smula för långt. Den
nya religiositeten togo de ej heller så
seriöst. Med en själslig kris kan nog
följa ett tillfälligt återfall till den s. k.
barnatrons enkla världsbild, och för
Strindberg var detta så mycket lättare
som han aldrig» även då han skarpast
fört processen mot ’kyrkan, talat från
annan ståndpunkt än den Vo’ltaire’ska
deismens argumentation: jag ser skon
och kan då väl ej förneka skomakarn.
Optimisterna syntes också få rätt.
Krisen upphörde att vara akut.
Skalden sökte sig kring 50-åren tillbaka till
sin första ungdoms drömmar om
Sver-ges historia i dramer. ”Gustaf Vasa”,
”Erik XIV”, ”Folkungarna” sågo
dagen, en hel ny repertoar skapades, i
flygande hast, i en överproduktion, som
ej ville veta av isofring, men överallt
med stänk av geni mellan mera
slarvigt utförda detaljer, därtill med
geniets djärvhet att pröva åt de mest
skiftande håll och med en outtömligt
slösande rikedom på uppslag. Och mitt
i denna febrila produktion skrives en
bok som ”Ensam”, ett av den
mognade, livserfarne August Strindbergs
allra bästa verk, med skatter av hans
ungdoms friska realism och hans livet
igenom brinnande diktarfantaisi, och
den eljes störande omvändelsemystiken
dämpad ned till något av den åldrande
Goethes stilla medgivanden om det
ovetbara.
Dock, det märke ”Inferno ”-tiden
satt var djupare än vi velat tro, för
vilka August Strindberg alltjämt stod
i ljuset från sin ungdoms
genombrotts-kamp, då han ännu ej var det
europeiskt beundrade diktargeniet, men
gjorde sin insats i eget land, som
främste fanbärare i tätaste kulregnet för
en hel andlig revolution. Han hade
redan tidigare i ”En dåres bikt” visat
sidor, för vilka man med våld måst
sluta ögonen. Nu kom, efter ”Götiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
