Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaror. Dessutom utmärktes
1850-talet av synnerligen goda tider. ”De
kapital som nu sattes i omlopp blevo
inte utan omedelbar fördel för
arbetarbefolkningen”, skriver Lexis; ”det
mesta koncentrerade sig visserligen
i den kapitalistiska generalstabens
kassakistor, men en del pulveriserades
dock som arbetslöner”.
ITnder sådana omständigheter liade
Napoleon III lätt spel. De enda
socialistiska livstecken, som nnder
1850-talet fönspordes i Frankrike, voro
några sammansvärjningar av
blanqui s t e r, isom ehuru berövade sin
ledare * försökte en revolutionär kupp
i Angers 1855, vilken förråddes av
polisens ”agents provocateurs”. I
övrigt syntes socialismen så bortsopad
från jorden, att Lexis skriver att en
samtida fransk skriftställare Louis
Reybaud kunde utropa: ”Socialismen
är död; att tala om den är att hålla ett
liktal”.
* Louis Auguste Blanqui,
fransk kommunist, vilken ivrigast av
alla predikat tron på den väpnade
revolten som enda vägen till
socialismens förverkligande. Blanqui sökte
också vid alla lägliga ocli olägliga
tillfällen omsätta sina teorier i praktiken.
Han blev ett offer för reaktionen efter
1848, men blev fri lagom för att
deltaga i Pariskorumunnen; Blanqui dog
1881, sjuttiosex år gammal, efter att
ku tillbragt mer än en tredjedel av sitt
li’1’’ i fängelse. Blanquismen bar
utövat ett stort inflytande på den
franska socialismen ocb särskilt på den
revolutionära syndikalismen. Denne
L A. Blanqui är ej att förväxla med
sin bror, Å. ,T. Blanqui, vilken var
saint-simonist ocli som professor i
nationalekonomi i Paris tillhörde de
stilla i landet. Som författare till en
ekonomisk världshistoria, ett
fönstlings-arbete på detta geb.iet, liar han dock
stor vetenskaplig betydelse, och Marx
har lärt mycket av honom.
Det var dessa Napoleon III:s
metoder — vilka för övrigt ha gamla
anor alltifrån ”tyrannerna” i det
forntida Greklands småstater — som
Bismarck kopierade i början av 80-talet,
då den preussiska militärmonarkin
plötsligt omdöptes till det ”sociala
kungadömet” ; det var den
demagogiska baktanken i hans stora sociala
reformprojekt, vilka kommo som påbröd
till socialistlagen och voro ämnade
visst icke som någon ursäkt för dess
skändligheter, utan till att positivt
komplettera den i kampen mot
”om-st örtningspartiet ”.
Både Napoleon III och Bismarck
fingo uppleva denna politiks
uppenbara bankrutt. För Frankrikes del
medförde detta bonapartistiska
upplivande av den upplysta despotismens
recept ”allt för, men intet genom
folket”, att då Paris’ arbetare genom
september-revolutionen 1870 återställt
republiken ocli den demokratiska
författningen, de ånyo läto sig drivas ut i
revolutionära äventyr. Något annat
var ej heller att vänta. Den politiska
rörelsefrihetens rätta bruk till
arbetarklassens bästa går det ej i en
handvändning att inhämta. I andra länder
ha arbetarna småningom lärt sig den
konsten i erfarenhetens skola. Men
en sådan praxis stod ej proletariatet
till buds i andra kejsardömets
‘byrå-kratstyrda och oerhört centraliserade
Frankrike. Meclan i England
fackför-eringskongresser, som representera en
miljon organiserade arbetare, nyktert
och sakligt diskutera det dagliga
arbetets små detaljfrågor, bestiga Paris’
arbetare under ”den röda maj veckan”
1871 ånyo barrikaden för att med
vapen i hand försvara arbetarklassens
republik. Iiesultatet blev detsamma
som av junirevolutionen 1848.
Pariskommunen, hitru historiskt betingad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
