Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna uppfattning var förklarlig för
länder mecl allmän rösträtt, som
Frankrike ocli Tyskland, där alltså ett
rent politiskt arbetarparti redan från
början behövdes för att organisera ocli
utnyttja valstriderna i arbetarklassens
intresse. Men i Österrike,
Belgien, S v e r g e, där arbetarklassen
genom census utestängdes från
självständig politisk ocli kommunal aktion,
hade det varit befängt att ensamt
koncentrera sig på det politiska. I stället
blev fackföreningsrörelsen här
socialdemokratins utgångspunkt och
ryggrad. Detsamma gäller England.
Före 1867 års rösträttsreform måste
arbetarrörelsen — sedan den politiskt
revolutionära chartismen 1848
besvurits genom de stora reformerna vid
slutet av 40-talet och den därpå
följande exempellösa högkonjunkturen —
inskränka sig till fackliga och
kooperativa former. I besittnig av
rösträtten ansåg sig engelska arbetarklassen
sedan inte behöva göra något
självständigt partipolitiskt bruk av den,
så länge de härskande klasserna voro
förståndiga nog att någorlunda
tillmötesgå dess närmaste krav. Men då
reaktionen 1901 genom
Taff-Vale-domen började visa tänderna, då kom
som bekant ögonblickligen svar på
tal!
Det är sålunda alls ingen
tillfällighet att t. ex. österrikiska och svenska
socialdemokratins organisationsform
fått karaktären av en
”tvåugsanslut-ning.” Detta har uppväckt myc-
säkringen, avskurit den fackliga
organisationens livsnerv: självhjälpen.
Sådana profetior ha aldrig varit
Be-bels starka sida. År 1893 räknade de
socialdemokratiska (formellt neutrala)
centraliserade fackförbunden runt
250,000 medlemmar; i skrivande stund
ha de slagit Englands världsrekord ocli
omfatta över två miljoner medlemmar !
ken moralisk indignation från
borgerligt håll, vilken inte alltid varit
skenhelig, utan från en del ideologers sida
tvivelsutan ärligt menad. Men
vederbörande ha tydligen inte haft
eftertanke nog för att konstatera, att denna
tvångsanslutning varit en logisk följd
av de bestående
rösträttsförhållandena, att med andra ord de härskande
klasserna i ett land inte blott ha den
regering, utan även den
socialdemokrati, som de förtjäna att ha.
Nyssnämnda benägenhet bos de
franska socialisterna att med en viss
skepsis betrakta fackföreningsrörelsen
är ett betydelsefullt moment för
förståelsen av syndikalismen och har
varit en bidragande orsak till
dess’uppkomst *.
* För att ej genom dessa
medgivanden om speciellt de tyska och franska
marxisternas kyliga hållning
gentemot fackföreningarna socialismens
vedersakare må få vatten på sin
kvarn, är det kanske nödvändigt att
tillägga att det ej var emot den
fackliga aktionen i princip, denna
kritik riktade sig, utan mot dess
taktiska värde.
Detta är en väsentlig skillnad, som
emellertid de professionella
.socialist-dödarna av okunnighet eller illvilja
alltid iörbise. Då Marx’ lärjungar
ivrade för att varje arbetare skulle
tillhöra en fackförening, följde de
blott mästaren och den gamla
Internationalen i spåren.
Jmi. härom en intressant uppsats
i österrikiska socialdemokratins
vetenskapliga månadsskrift ”Der Kanipf”
(mars 1908) av dr Adolf Bra un,
där alla insinuationer om att Marx
skulle underkänt den fackliga
aktionen fullständigt slås till marken.
Bedan 184* i sin polemik med Proudhon
visar sig Marx ha klar blick för
fackföreningsrörelsens betydelse. I
”Kapitalet” ocli i de resolutioner som Marx
författade till Internationalens
kongresser, intar han samma fullt moderna
socialpolitiska ståndpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
